Artiklar från 2008 – till idag
Danskvällen Touched visar två världspremiärer på Göteborgsoperan, Dust and Disquiet av Johan Inger och To Kingdom Come av det nederländska syskonparet Imre och Marne Van Opstal. Naturkatastrofer runt om i världen; jordbävningen i Palma, ostoppbara bränder i Kalifornien, satte igång tankarna och idéerna som ligger bakom de bägge dansverken som binds samman av frågan hur vi bygger upp oss själva igen när allt är förstört.
Dansportalen fick följa med på en öppen repetition av Dust and Disquiet en knapp vecka innan premiär och samtala med den svenske koreografen Johan Inger.
Johan Inger, du är född 1967 och har hunnit med massor, Kungliga Operan, NDT, konstnärlig ledare för Cullbergbaletten och så vidare… Vad har påverkat dig mest som koreograf? Finns det någonting som sticker ut?
Jag började som klassisk dansare på operan så min bana då, när jag var yngre, var att bli klassisk dansare. När jag väl kom in på operan så kände jag kanske att jag inte riktigt kunde identifiera mig med så mycket med det som fanns där.
Men då såg jag en föreställning av Mats Ek som hette Gamla barn. Jag såg dessa märkliga figurer och jag skrattade och jag grät och blev så rörd och kände att det här var väl egentligen mer min värld.
Likadant var det med några verk de gjorde på operan av Jiri Kiljan, som var neoklassiska. Det var väl de två som gav mig en funderare, ett frö, som sen tog form och jag blev mer och mer övertygad om vad jag ville göra. Det är då jag tar beslutet att åka till NDT, Nederlands Dans Theater, runt 1990. Trettio år sen drygt.
Dust and Disquiet, varför det namnet? Varifrån kommer det?
Jag tänkte att jag först skulle kalla det Waste of time, säger Johan och skrattar. Men det vågade jag inte! För då kommer kritikerna att hoppa på mig och säga att ”det här var en jävla waste of time”! Skämt åsido så blev det lite för hårt, så jag ville vara lite försiktigare. Dust har en koppling till jorden. Vi kommer ur jorden och återgår till jorden. Disquiet, att det finns någonting i stycket som inte blir så lätt, det är någonting som börjar bli oroligt, någonting i luften.
Du fick inspiration av ett vulkanutbrott i Palma?
För mig blev det så symboliskt att se de här mänskliga institutionerna försvinna en efter en, att bara slukas av den där lavan. En kyrka, ett hem, en skola… och jag tyckte att det blev så symboliskt för den tid vi är i nu. Vi har extrema utmaningar som befolkning, på ett mänskligt plan, där vi måste komma ihop, och jag ser bara att vi glider mer och mer isär så jag vet inte riktigt var hoppet finns...
De visste exakt vart den här lavan skulle gå. Precis som vi vet vart vi är på väg någonstans och vi har den här tiden på oss att försöka hitta någonting och bemöta problemet gemensamt. Men i slutändan är det egot, makten, vi mot dem, och så vidare. Så det blir självdestruktivt.
Och ur denna naturkatastrof blev din koreografi skapad?
Ja, ur detta byggde jag en liten dansresa. Vi börjar som de frusna statyerna i Pompeji, sen försöker jag långsamt att hitta ett slags språk som börjar utvecklas och tar form. Och tar för sig.
Det är ju inte så att vi människor strävar efter en balans och håller oss där, utan vi ska alltid ha mer och mer och ännu mer. Vi ska bli större och större. Det ligger någonstans i vår natur och det försökte jag skapa i en danssektion som till slut växer ur sin egen kostym.
Du vill ställa frågan om vi är för självdestruktiva. Vad tänker du just i dag om detta, är vi det, vi människor?
Det låter ju så jävla hemskt att säga, men jag tror absolut att det finns en egoism som leder till självdestruktivism i mänskliga mönster. Du ser Ryssland, du ser Kina och du ser Indien, Sydafrika, USA och hur går det ihop? Jag kan inte begripa att vi idag efter vår historia är där vi är. Det är obegripligt.
Vi står också inför en klimatkris nu. Hur ska vi lösa den när alla bara tänker på sig sitt? Det är så extremt komplicerat. Jag tror att människan har lika mycket hopp, vi är överlevare och många vill väl, men det finns något självdestruktivt. Om du inte väljer att se dina egna mönster och ändrar dem.
Kan du berätta om den koreografiska arbetsprocessen i Dust and Disquiet?
Vad jag har gjort här, med ett kompani där dansarna vill vara delaktiga i processen, så som Göteborgsoperans, är ett lite annorlunda arbete mot när jag jobbar med ett kompani där jag koreograferar allt.
Så vad jag gör de första fyra, fem dagarna, är att skapa material som de lär sig och kanske också bidrar till, men mycket kommer från mig så att jag kan känna igen mig själv i stycket. Utifrån den banken så kan jag sen säga, använd det här och det här, och så skapar vi en situation.
Då kan jag låta dem göra det på sin kant och så får de använda material ur banken så att jag känner att det finns det här DNA:t. Det är så vi har jobbat under den här processen. Jag kan lita på dem och vi har samma referenser, vilket är viktigt om man ska skapa tillsammans för som dansare måste man kunna dekodifiera vad koreografen är ute efter, vad är hans temperament eller stil.
Amos Ben-Tal är musikern som binder samman de bägge stycken i föreställningen, finns det något mer som gör att de här styckena spelas samma kväll?
Det som binder ihop är väl att vi har lite av samma bakgrund. Jag har koreograferat Imre och Marne när de var unga dansare, när de var 19 år gamla, så att jag känner dem ganska intimt och det är det jag kan tänka på. Och sen tror jag att det finns någonting i temat som kanske är lite lika, de snuddar vi liknande frågeställningar.
Inte all min musik är heller Amos Ben-Tal, han har gjort 15 minuter i min del. Sen har jag Arvo Pärt. Jag börjar och avslutar med Arvo Pärt (årets polarpristagare!). Sen har jag också ett annat elektriskt gitarrljud som leder mig in i Amos stycke.
Hur hittade du den musiken?
Man letar. Tack och lov för Spotify! Det är mycket Spotify och så försöker man hitta någonting som har en evolution och som antingen hör hemma med varandra eller kontrasterar med varandra väldigt väl.
Den klassiska frågan nu, hur känns det nu innan premiären?
Det ska bli skönt att komma hem! Det här året har det varit extremt mycket. Under våren har jag gjort sju produktioner. Mycket av det som skulle ha skett under pandemin har skjutits på framtiden och nu vill alla ha det som de har skrivit under på så jag är inte hemma mycket och jag har familj och barn…
Och hemma är Spanien?
Det är Sevilla. Man är alltid trött så här mot slutet, men det är spännande och vi har haft en fantastisk process med dansarna så det ska bli kul att mötas på andra sidan det här arbetet. Och sen är det så här att nu så vet man inte om det är bra eller dåligt. Nu gör man bara, man tror att det är det här man behöver göra, och så hamnar det i händerna på publiken.
Kraften i det jag gör, i det att vara frilansare, är att jag kan komma in och ge i en och en halv eller två månader och ge mitt allt. Det är som en sommarförälskelse. Och sen kommer hösten och då sticker jag. Istället för att man finns i varandras vardag med alla de problem som dyker upp.
Hur laddar dansarna inför premiären?
Det är en fin balans nu sista veckan för då börjar man köra verket och då förlorar man lite av den kontakten som man har haft för att man bara nöter det, så att allt ska sitta. Då kan det lätt bli en liten dipp innan premiär.
Att inte överarbeta stycket, att försöka hålla det fräscht. Det är min uppgift nu.
Thérèse Eng
Göteborgsoperan, Touched 31 mars – 5 maj
FÖLJ OSS PÅ
Redaktion
dansportalen@gmail.com
Annonsera
dansportalen@gmail.com
Grundad 1995. Est. 1995
Powered by
SiteVision