Det var en gång på Grand Hôtel, musikalen som återupptäckts

Göteborgsoperan avslutar sin vårsäsong med premiär den 22 april på Paul Abrahams musikal Det var en gång på Grand Hôtel. Musikalen som legat gömd fram till 2017. En föreställning fylld av dans och musik från la Belle Époque. Dansportalen träffade koreografen Magnus Lundgren för att ställa några frågor om arbetet och tankarna bakom detta fyrverkeri av dansstilar från början av 30-talet.

Det var en gång på Grand Hôtel är en hyllning till dansen har du sagt, på vilket sätt?
Först och främst så utspelas musikalen i en tid då dansen verkligen blomstrade, alltså mellankrigstiden. Med charleston, med swing, lindyhop, menuett, ballroom, allt! Det var en blomstrande tid, en sorglös tid. Innan kriget kom.

När jag fick det här jobbet så hade jag aldrig sett något material från någon uppsättning som har gjorts, det finns ingenting filmat, musiken finns inte någonstans att hitta och partituren tog det jättelång tid innan de kom. Så det var verkligen ett blankt blad.

Det fanns en väldigt kraftigt omarbetad konsertversion på Youtube som jag lyckades hitta, och när jag hörde de första takterna därifrån så kände jag direkt hur hjärtat började slå.

Han var ju en av de absolut största, Paul Abraham, under den här tiden. Grand Hôtel uppfördes ett par gånger då, precis när den hade skrivits, sen kom kriget och han var tvungen att fly till Amerika. Sen glömdes detta verk bort och återupptäcktes inte förrän 2017! Så själva historien är nästan magisk. Det var som att ”är jag den första som hör detta nu”?

Jag älskar personligen dansen från denna tid. Jag älskar all dans, men man har ju ändå sin alldeles speciella smak och detta är min. Mina favoritmusikaler är Victor/Victoria och Cabaret och alla som utspelas kring den här tiden i början av 30-talet. Swing kids var min favoritfilm när jag var liten, och då visste jag ingenting om det här. Sen har jag alltid älskat de svartvita filmerna från den här tiden, med Fred Astaire och Ginger Rogers. Så jag har alltid haft en dragning till den här tiden. Grand Hôtel var ju som hand i handske för mig!

För mig är det 100% en hyllning till dansen där här tiden, den sorglösa tiden. När man bara dansar som om det inte fanns någon morgondag. Men sen är det också en hyllning till dansen rent koreografimässigt, mängden koreografi är enorm! Det är så ljuvligt för det står inskrivet: tango, gavott! Det är långa nummer och massor av olika stilar.

Idag är det så vanligt med koreograferade rörelser och inte det här dans-dans. Fokus är mer på att skapa effekter nu, men detta är bara dans. Det är så mycket material! Jag ville ha det precis så. Dans!

Hur har du gjort för att få dansen att landa 2023?
Jag tycker att det är modernt att våga blicka bakåt och våga hålla sig till det klassiska. Men så blir det kanske så här att man vill göra en liten twist på grejer så att det inte blir stelt och tråkigt. Man kanske släpper huvudet lite mer, någon liten contemporary influens, för att göra det lite mer avslappnat, lite mer rundat, lite mer golv. Jag skriker det 10 gånger om dagen minst, ner i golvet! Golvet är er bästa vän!

Det är också mycket stepp i föreställningen och du har sagt att just step kan man aldrig fejka. Hur kommer det sig?
Det är ju för att det låter! När du steppar så är du ett instrument. Det är ju absolut rörelser, men knappt ens fifty-fifty för 75% minst är ljuden och de kan du inte fejka. Om du missar något så är det väldigt avslöjande. Kommer du av dig i stepp så är det sjukt svårt att komma in igen. När det gäller dans så har du ofta ett rörelsebibliotek som du kan använda dig av när du missar något, men i stepp så finns det inte. Tåget går.

Du är själv från början musikalartist, hur gick du från artist och dansare till koreograf?
Jag var ju sångare från början och spelade instrument och skulle bli flöjtist och så höll jag på med idrott och gymnastik så jag visste inte ens om att balettakademin i Göteborg fanns. Av ren slump så hade jag en kompis som tipsade mig. Jag visste inte ens att det var ett yrke!

Sen fick jag jobb på en gång och blev danskapten ganska snabbt, sen koreografassistent. Men redan i ung ålder på mellanstadiet älskade jag att sätta upp grejer, göra shower i skolan, jag har alltid älskat att skapa.

Sen 2004 har jag undervisat, det har vuxit fram och sen har vi startat eget, Malmö Dansfabrik. Men jag vill kombinera att stå på scenen och koreografera så mycket som möjligt, men min absoluta dröm är att få skapa.

Du arbetar här med Jacob Wallberg som du också driver Malmö Dansfabrik med. Hur ser samarbetet ut här?
Ja, som jag också är gift med! Vi är på alla tänkbara sätt a perfect match! Vi tänker exakt likadant, det är nästan läskigt ibland. Och kompletterar varann, för han är dans-dansare och har haft verkligen prestigefyllda dansuppdrag. Det som jag saknar har han. Och det han saknar har jag.

Det bästa exemplet jag kan ge är en gång när jag var tvungen att vara annorstädes på en repetition och då hade vi inte slutet än. Och jag kom tillbaka efter en timme och då hade han löst de 30 sekunderna som vi inte hade satt och jag bara älskar allt! Och ändrar ingenting. Det är svårt att beskriva, men det är på en sån nivå.

Vad har de kvar att göra nu innan premiären?
För oss är det egentligen ingenting. Jag kan se att dansarna är onödigt mycket i sina huvuden. De tänker fortfarande, vilket de inte behöver göra. Rent koreografimässigt så har de allting. De ska bara lira med det. Lita på det. Och aldrig glömma att de ska ner i golvet!

Thérèse Eng
Göteborgsoperan, Det var en gång på Grand Hôtel 22 april – 9 juni