Hammer – Alexander Ekman har åter världspremiär på Göteborgsoperan

Zander Constant, en av dansarna i Alexander Ekmans nya helaftonsverk Hammer, berättar om arbetsprocessen med Ekmans nya dansverk med hela Göteborgsoperans danskompani på stora scenen och bland publiken.

Dagen innan världspremiären på Hammer, möter Dansportalen upp 25-årige Zander Constant från Vancouver i Kanada, en dansarna i Alexander Ekmans nya uppsättning på Göteborgsoperan.

Det är Zanders andra säsong i kompaniet, han började i juli 2021, precis efter Covid-nedstängningen. Först nu i höst känner han att operahuset är ute på andra sidan och det finns en påtaglig styrka i hela ensemblen. Hammer är den största produktionen som han har gjort här.

Är det första gången du jobbar med den svenska koreografen Alexander Ekman?
Det är det. Jag har däremot sett uppsättningar av honom, följt hans arbete under flera år så jag var väldigt nyfiken på att få jobba med honom och vara med i hans skapandeprocess.

Finns det något som är utmärkande för hans koreografier?
Jag skulle vilja säga att han är otrolig på att arbeta med stora grupper. Han är fenomenal på att bemästra en stor scen med många dansare. Han är också väldigt intelligent när det gäller rytmer, och har en förmåga att skapa en otrolig kraft på scen. Han har ju jobbat med både film och teater, vilket är en av hans styrkor, och gör att det kanske också finns med element ur teaterns värld. Alexanders verk har många konstnärliga dimensioner. Det är inte bara dans.

Om du skulle beskriva Ekmans koreografi med ett enda ord, vad skulle det då vara?
Storslaget. Sättet som han jobbar på, med stora grupper och med en specifik idé, är verkligen förbluffande. Det är storslaget.

Vad handlar Hammer om?
Det är en idé om altruism, att hjälpa andra människor, sätta andra före sig själv, vilket är en väldigt vacker tanke. Och sen, som en motsatt sida, idén om vårt ego, en speciell sort ego där man själv skapat en bild om vem man är och till slut verkligen fastnat i den bilden av sig själv. Till slut blir man rädd för att andra ska döma en, att de ska ta något från en, man börjar fara ut mot andra människor och försvara sig om de ifrågasätter ens självbild.

Så vi har dessa två världar som också delar upp i de två akterna. Den första akten rör sig i den altruistiska världen där vi jobbar i ett kollektiv, vi sätter andra framför oss själva. Det finns ett visst ego där, men en medvetenhet och flexibilitet när det gäller en själv. Ljuset är varmare, kläderna fulla med mönsterrikedom, färger och olikheter.

När vi sen skiftar till akt två ändras allt mot stelnade egon, en slags hungriga djur som först och främst månar sitt eget anseende och andras bild av en. Ett kallt ljus och vi har alla likadana kostymer. Det är komiskt för vi ser likadana ut fast lever i en bild av att vara unika. Och sedan en slags hamrande, hur vi kan göra oss av med vår självcentrering och komma tillbaka till början av oss själva. På så sätt är det verkligen en slags cirkelrörelse i verket.

Jag läste om att Ekman inspirerats när han var i Grekland och satt på en restaurang och alla satt med sina mobiltelefoner…
Precis! Det en stor del av den här ökade egocentreringen i värden, i sociala medier där vi alltid ska vara närvarande. Sen blir det till den du är, bilden du vill visa fram, en slags fejk, det är inte på riktigt. Så vi leker med detta på ganska många roliga sätt.

Har du själv en mobiltelefon?
Ja, det har jag faktiskt! Jag finns på instagram, säger Zander och skrattar. Jag försöker däremot begränsa mig själv genom att vara medveten om vad det är för något. Att öppna sin mobil blir lätt en slags reflex, utan att ens tänka efter. Att känna av sitt mobilberoende är nästan en obehagskänsla när man väl blivit medveten om det. Jag frågade mig själv, varför tittar jag i telefonen, det finns ju ingenting där. Du kan bara se dig omkring när du åker spårvagn, alla tittar ner i sin mobil. Det är märkligt, nästan som en sjukdom.

Kan du berätta om repetitionerna av Hammer?
De har ändrats ganska mycket genom processen, först hade vi ett långt förarbete. Vi gör inte ett helaftonsverk med alla dansare särskilt ofta, men här är alla med hela kvällen. I början av säsongen arbetade vi med andra produktioner, men så fort vi var lediga från dem jobbade vi med olika förarbeten inför Hammer, som olika typer av undersökningar. Vi hade nästan fyra veckor då vi gjorde research inför uppsättningen och det var otroligt givande. När vi sen kom tillbaka arbetade vi alla tillsammans under sex veckor. Vi hade då en del idéer, begrepp som vi ville leka med.

Att gå från akt ett till akt två var både utmattande och intensivt. I akt två har vi alla på oss högklackade platåskor så det är fysiskt ansträngande jämfört med akt ett. Ofta gjorde vi en av akterna på förmiddagen och den andra på eftermiddagen. Under större delen av repetitionerna var vi allihop tillsammans vilket var jättebra, men också lite ovanligt. För det mesta brukar man repetera i mindre grupper och sedan sätta ihop det hela. När hela kompaniet jobbar tillsammans så är alla med hela tiden i arbetsprocessen. Vi vet vad som händer.

Vad betyder ego för dig?
Ego kan vara en massa olika saker. Här betyder det den fixa idén om dig själv som är beroende av influens utifrån, bekräftelse på att du är den persona som du skapar själv. Och den här persona försöker du sen skydda och vara. Alla och allting som ifrågasätter den är väldigt hotande, och du slår genast tillbaka mot dem som inte bekräftar den. Så det är verkligen som en förstenad känsla. Vi har lekt mycket med frasen ”Jag är”. Jag är det, jag är sån, jag är inte sån, jag är inte det och i det här verket betyder ego just det egot som har fastnat i bilden av sig själv.

Tror du att ett ego kan ändras?
Totalt! Men det kräver ödmjukhet, och kanske kan uppsättningen ge en tanke om hur vårt ego kan växa och förändras, hur kan vi börja om med oss själva. Ekman har studerat olika typer av meditation, olika sätt att demontera våra fasader och komma tillbaka till något slags autencitet igen.

Ändrades din egen bild av egot genom arbetet med Hammer?
Precis som många människor har jag också undersökt mitt eget ego och försökt att bli medveten om vad det är i mig. I det här verket arbetar vi med ett speciellt sorts ego som kanske inte stämmer överens för alla människor, även om det gäller för många av oss. Hammer har påverkat min uppmärksamhet på mitt ego och ökat mitt medvetande om vad jag gör med det. Hur viktigt det är att påminna sig själv om att komma tillbaka till ett slags neutralt sinnestillstånd.

Tror du att dansare, skådespelare, människor som arbetar på scenen, har ett annorlunda ego än de som är utanför scengolvet? Jag tänker att ni utsätter er för att exponeras på ett alldeles särskilt sätt.
Jag tror säkert att det kan vara så. Det kanske är naturligt när man jobbar med att uppträda, man blir van av det slaget av respons. Men det är däremot något som jag inte uppfattar här i kompaniet. Artisterna här är verkligen så mogna och så intresserade av andra, av att samarbeta, av att skapa. Naturligtvis älskar vi att uppträda, men det är ett så stort värde i själva arbetet, processen dit. Föreställningen är bara en bit i pusslet, inte den enda delen.

Vad hoppas du på under premiären?
Jag är allra mest spänd på att få möta publiken och deras reaktioner. I vanliga fall så uppträder vi på scenen och publiken är knäpptyst. Vi dansar klart och får applåder och det är första gången vi ser publiken. Men i det här verket är det lite annorlunda. Så det kommer att bli superspännande att få leka med publiken på ett sätt som ingen av oss är van vid. Vi får vi se vad som händer, för det vet vi egentligen inte!

Thérèse Eng
Göteborg