José Montalvo och Mourad Merzouki inleder Vaison Danses

För 26:e gången öppnar den romerska amfiteatern upp för Vaison Danses, en årligt återkommande dansfestival i den lilla staden Vaison La Romaine strax nordöst om Avignon i södra Frankrike. Under två veckor bjuds publiken på dansverk av bland annat José Montalvo, Mourad Merzouki, Carolyn Carlson, Pietragalla och Thierry Malandin. När solen har gått ner strömmar runt 3000 personer till varje föreställning. Det är drygt tusen fler än vad som ryms på Opéra Garnier i Paris. Det är något unikt. Det är Vaison Danses.

Dansportalen har mött José Montalvo och Mourad Merzouki, två av Frankrikes mest framstående koreografer med en speciell förkärlek för såväl flamenco som hiphop. Montalvos verk Folia inleder festivalen och två dagar senare har Merzouikis Gloria premiär på den fullsatta romerska teatern.

José Montalvo, hur gjorde dansen entré i ditt liv?
Mina föräldrar hade flytt undan juntan och Franco i Spanien och vi bodde i Carcassonne i sydvästra Frankrike. Min mamma var en passionerad flamencodansare, inte professionell, men som många flamencodansare på den tiden kunde man inte försörja sig på dansen, men hon hade en äkta passion för flamenco.

Själv studerade jag arkitektur i Toulouse och jobbade sedan i Paris, min far ville nämligen inte att jag skulle hålla på med dans, för det ansågs inte vara ett riktigt yrke på den tiden. Men jag lärde känna folk inom branschen och gjorde så småningom mina första koreografier som ledde till internationella priser, vilket gav mig lite skjuts på vägen. Så småningom blev jag chef för Théâtre national de Chaillot och stannade i 17 år. Sedan 2019 leder jag "Maison des arts et de la culture de Créteil".

Och nu blir det äntligen premiär för Folia?
Ja, det var tänkt att den här produktionen skulle ges under 2020 på Théâtre national de Chaillot, men den blev inställd på grund av pandemin. Vi kom tillbaka 2021 och det blev återigen inställt så det här är ett dansverk som verkligen fick vänta på sin premiär!

Kompaniet har varit sammansvetsat och alla har väntat på att få dansa, de har gjort sitt bästa för att inte bli missmodiga. Pandemin hackade sönder repetitionerna; vi satte igång och pausade, satte igång igen och pausa igen, så verket kom till slut att utvecklas i ett slags stackato.

Jag ville hylla mina dansare som var och en berättar sin historia, sin stolthet över att vara dansare, utan att censurera dem för mycket. De fick berätta händelser som var viktiga för dem, som hade gjort dem till dansare.

Så Folia är dansarnas egna berättelser?
Ja, hela den första delen bygger på deras historier. Den andra delen bygger på våra relationer med djur. I mina tidigare verk var ofta djur med på ett eller annat sätt. Och en av dansöserna från Elfenbenskusten berättade en otrolig historia om elefanter från sin hemby som fanns där hela hennes barndom men som nu försvunnit. Tanken om den mänskliga naturen, att världen kretsar kring oss, att vi är världens medelpunkt, le nombril du monde (världens navel) blev ett tema.

Det är också en slags flört med Pina Bausch som bjöd in mig till sin festival när jag var ung, så det är en hyllning till de som har inspirerat mig också, som Pina gjorde.

Är detta första gången du visar ett verk i Vaison?
Ja, jag upptäckte platsen och det var därför jag ville göra denna föreställning här. När solen gått ner och himlen brinner, det är magnifikt.

Vad hoppas du på att publiken får med sig?
Vi ville göra en föreställning där man ska smittas av glädjen, och där sorgen och tristessen ska minska lite grann eftersom vi trots allt har levt under två år med Covid. Även om vi berättar saker som är allvarliga, om utrotningshotade djur, om människor som har förminskat oss osv så ville vi berätta det med humor. Att vi på något sätt hyllar livet, det blev vår röda tråd.

Det är alltså olika individuella scener?
Det kan man säga, individuella personliga historier som inte nödvändigtvis behöver komma från samma dansstil, men de kan jobba tillsammans och dansa tillsammans. Jag har alltså försökt skapa en balett som föds ur olikheter. Det är en enhet i olikheten.

Gloria, vem är det?
Från början var det namnet på ett annat projekt, en kvinna på Cabaré Voltaire i slutet av första världskriget i Schweiz, men det är en helt annan historia och pö om pö så blev det precis som det italienska uttrycket à la gloria, en hyllning till. För någon är det en hyllning till sin bror, för någon annan är det till den personen som har hjälpt en att bli sig själv, men också en liten hyllning från mig till Pina Bausch. En hyllning till de personer som fått en att lyfta. A la Gloria. Så Gloria blev alltså à la Gloire de, på grund av Covid!

Ett utmärkande drag i dina verk är blandning, mellan det reella och det virtuella, mellan olika dansstilar etcetera, varför har det blivit så? Är det ett medvetet val?
När jag växte upp i Carcassonne så ordnade min mor fester under vinskörden. På den tiden kom arbetarna från Marocko, Italien, Spanien och de samlades till skörden för att arbeta. Eftersom min mamma var passionerad av flamenco organiserade hon fester och jag minns att under dessa fester så lyftes dessa arbetare, de transformerades nästan. Det var en sann lycka som spreds, det kunde vara någon som sjöng, någon annan som dansade. Det uppstod något där som jag alltid har längtat tillbaka till. Något nästan ursprungligt. Själv var jag mycket blyg och vågade aldrig dansa, men jag tittade. Och jag kände en enorm lycka över att se dessa människor plötsligt lysa upp.

Hur väljer du ut dina dansare?
De är alla professionella. Jag har haft turen att många dansare känner till mitt arbete. När man har auditions som jag har haft mycket så hinner man tyvärr inte se alla, det är så pressat. Men med tiden har dansare kommit till mig och jag har sett vad de har kunnat, ibland är det rent slumpmässigt.

En kvinna som nu är med i föreställningen ansågs ha för stora bröst och vara för liten, så hon fick aldrig någon roll. Jag hade haft audition och hon var där, men när man skulle välja ut vilka man skulle ta så hade hon försvunnit och jag frågade vart hon tagit vägen och fick svaret att hon gått sin väg. Hon hade tagit för vana att aldrig bli vald så hon stannade inte ens längre utan kom för att ta en dansklass. Hon berättar om detta i föreställningen. Föreställningen berättar om allas upplevelser av sådana här livsöden. Men det är en dansföreställning och inte en dramaföreställning, säger José skrattar.

Mourad Merzouki skulle jag ha träffat förra sommaren, men föreställningen blev som bekant inställd. I år är han här med Folia, ett koreograferat hiphopverk till barockmusik.

Vad innebär det för dig att ha en föreställning här på amfiteatern?
Att jag vill vara i nivå med denna helt otroliga scen och spelplats. I nivå med ett ställe som har en själ som denna. Jag hoppas att det kommer att bli någon slags symbios mellan den här anrika mycket gamla platsen och dansen, den levande som är i nuet. Det hoppas jag att åskådarna kommer att uppleva, en slags feststämning av levande barockmusik och hiphop som spelas under bar himmel.

Vad är hiphop för dig?
Det är en kultur som kommer från gatan och som har möjliggjort för en hel generation ungdomar att uttrycka sig. För mig har hiphop varit ett sätt att få utrycka mig, ett sätt att existera, ett sätt att skapa, med en dans som jag tycker är väldigt vacker. En dans som är dynamisk, energisk och som jag tycker om att dela med publiken. Från början är det ju en dans som improviserats fram, en slags ”kampdans”, men jag har velat koreografera den. För att få den inskriven i det koreografiska landskapet.

Hur mycket improvisation är det egentligen?
Från början fanns det stor plats för spontanitet. Men med tiden har jag lärt mig att göra koreografier och i Folia ligger nog andelen improvisation på mellan 3 och 5 procent. För mig är det viktigt att skriva koreografin så att den stämmer helt med musiken och de är många dansare på scen med ett högt tempo. Det kräver precision.

I Folia dansar man till barockmusik. Hur fick du idén att använda denna otraditionella genre till hiphop?
I mina första koreografier använde jag den gängse hiphopmusiken, men med tiden så insåg jag att om man använder den här dansen till andra rytmer, som klassisk musik, barockmusik till exempel, så tvingade det mig att konstruera koreografin på ett annat sätt, med andra intentioner och landmärken vilket hjälpte mig att förnya mig.

När det gäller barockmusik så tycker jag den här musiken går bra ihop med denna dans eftersom det är en musik som från början är tänkt att dansas till. Melodin är också repetitiv på sitt sätt så när det kommer till kritan så är den inte så långt ifrån hiphopmusiken som man kanske kan tro, även om den tillhör en helt annan värld.

I föreställningen har vi också musikerna med på scen som spelar med oss och det är fantastiskt. Som du förstår så tycker jag om den här sortens oväntade samarbete.

Vad betyder verkets titel, Folia?
Det är titeln på ett av musikstyckena i föreställningen. Ett barockstycke heter Folia och jag ville kalla verket samma sak eftersom det på något sätt är une folie (en galenskap). Det är ju en galenskap att vilja sätta ihop klassisk musik med hiphop, ett gränsöverskridande.

Upplyst av en fullmåne och till syrsornas kör på Vaisons amfiteater någon timma senare möts gammalt och nytt, fantasi och verklighet, flamencoklackar, tåspetsskor och hiphopare till barockrytm. Och visst är det en glädjens fest, precis så som det ska vara.

Thérèse Eng
Vaison La Romaine, Frankrike
Vaison Danses 10-26 juli