Dansmuseets utställning om Ballets Suédois är förlängd

Dansmuseets intendent Erik Mattsson har tillbringat många timmar i museets arkiv med att läsa dagböcker, gå igenom alla fotografier och vända på varenda papperslapp som kunde vara av intresse för den stora utställningen som öppnades i höstas. Dansportalen har träffat Erik Mattsson som berättar detaljer om utställningen.

Det går fortfarande att besöka utställningen på Dansmuseet om man bokar in sig på ett tvåtimmarspass för att det ska vara högst åtta besökare på varje pass.

Vad var det som gjorde att ni valde dessa sju verk till utställningen av de 26 verk som skapades av den Svenska Baletten.

Både franska och svenska konstnärer och verk skulle vara representerat. Både den modernistiska, den mindre modernistiska repertoaren och folkloristiska verk. Jag vill heller inte bara fokusera på de verk som gått till historien, utan även lyfta fram de som var stora när det begav sig.

Där finns det stora skillnader som t ex den dadaistiska baletten Rêlache, och Världens skapelse, en kubistisk balett gavs endast 13 respektive 12 gånger. Kritikerna var måttligt förtjusta. Men de har ofta lyfts fram när man blickat bakåt på Svenska Balettens repertoar.

De fåvitska jungfrurna som är en balett på en biblisk berättelse med en ganska lättsam handling gavs 375 gånger. Den blev både en publik- och en kritikersuccé. Men den har inte varit intressant för eftervärlden.

Det var bland annat dessa hänsyn jag tog när jag till slut valde ut de sju verken: Rêlache [Inställt], Världens skapelse [La Création du monde], De fåvitska jungfrurna [Les Vierges folles], Människan och hennes åtrå [L’Homme et son désir], Dårhuset [Maison de fous], Bröllopet på Eiffeltornet [Les Mariés de la Tour Eiffel] och Midsommarvaka [Nuit de Saint-Jean].

Relationen mellan Rolf och Jean var en viktig del för att Svenska Baletten blev så framgångsrik?

I deras närmaste vänskapskretsar var det känt att de var ett par. På den tiden visade man inte öppet sin relation på samma sätt som idag, och särskilt inte en homosexuell relation som var olagligt i Sverige fram till 1944. I Frankrike var det lagligt sedan den franska revolutionen.

Svenska Baletten lades ned 1925 och Jean dog 1930. Då påbörjade Rolf sin historieskrivning kring Svenska Baletten. Först grundade han museet AID [Archives Internationales de la Danse] i Paris och gav ut den första boken om Svenska Baletten. Rolfs och Jeans relation var en central del av hela det här äventyret. Men det nämns inte alls i boken.

Boken består av korta texter av olika författare. Ett av kapitlen har Jeans kusin Hedvig Nenzén har skrivit om Jeans uppväxt. I vårt arkiv har vi ett utkast till det kapitlet, i boken är kapitlet på fem sidor, men utkastet är på ca tio sidor. I det utkastet berättar hon ganska ingående om hur Jean som barn gärna uppträdde hemma i de stora kvinnliga operarollerna iklädd klänningar och peruker. Han sa till sin fostermamma att han hellre skulle vilja vara en flicka. Att han var helt olika andra pojkar. Det skriver hon i sitt utkast. Men allt detta var struket i boken.

Rolf hade kontakt med många konstnärer, som även var han hans kompisar, men det var Jean som gjorde koreografierna. I vissa fall kan man se att idéerna till verken kom från Jean och Rolf, men oftast kom det utifrån från de konstnärer som man samarbetade med.

Bröllopet på Eiffeltornet var helt och hållet Jean Cocteaus idé och vision. De fåvitska jungfrurna köpte man färdig från Einar Nerman och Kurt Atterberg och Jean gjorde en koreografi till deras verk.

Men Rolf ville inte sätta titeln mecenat på sig?

Han vände sig mot det ordet och sade att jag är inte bara mecenat utan jag är direktör för Svenska Baletten. Rolf var en centralgestalt men jag uppfattar inte att han var någon konstnärlig ledare.

Varför blev det bara fem år, vad var det som splittrade kompaniet?

Jean och Rolfs förhållande tog slut 1923/24, de var fortfarande vänner men hade ingen relation. Det där ”kittet” som var själva kärnan i kompaniet fanns inte längre. Rolf hade förlorat många miljoner på detta äventyr. Jean var ganska slut och dessutom alkoholiserad och de sista åren fick han inte så bra kritik på sina dansuppträdanden. Han var mer eller mindre utbränd.

Rolfs förklaring var att man hade gått så långt man kunde rent konstnärligt. Deras sista stora balett var Rêlache, ett verk utan handling och det mest extrema de gjorde. Det är ironiskt att Svenska Baletten vidgade dansfältets gränser genom att införa nya uttryck och göra nya radikala saker. Men de vidgade dansfältet så mycket och gjorde det så radikalt att man till slut inte själva kände sig bekväma.

Utställningens namn ”Om ni inte gillar det kan ni dra åt helvete” [Si cela ne vous plait pas, vous êtes libre de foutre le camp] är hämtat från en fondskiss till deras sista verk Rêlache, som hade ritats av Francis Picabia. Av skriftliga källor vet man att det på fonden var skrivet olika förolämpningar och fraser, bland annat denna.

Jubileumsutställningen ”Om ni inte gillar det kan ni dra åt helvete” – Ballets Suédois 1920–1925 har precis blivit förlängd och kommer att stå ett bra tag till, säger Erik Mattsson.

I museets gamla bankhall kan man till och med den 15 maj se ett exklusivt inlån från Paris, nämligen samtliga bevarade originalkostymer från Svenska Baletten.

Därefter öppnar en specialutställning om Carina Ari, som var en av kompaniets stora stjärnor. Den utställningen produceras i samarbete med Carina Ari stiftelserna och kommer att stå över sommaren.

Läs mer om Svenska Baletten, Rolf de Maré och Jean Börlin i Dansare, konstnärer, älskare, Dansmuseets jubileumsbok om kompaniet.

I Erik Näslunds nyligen utgivna bok Vänskaper kan du läsa mer om Rolf de Marés liv. Båda böckerna finns att köpa på Dansmuseet!

Cristian Hillbom
Stockholm