Allvar och lättsamhet samsas hos Kungliga Baletten

Israelen Emanuel Gats Time Themes dansas av fyra män och beledsagas av två sånger av Franz Schubert framförda av en manskvartett. Scenrummet är inramat av svart, kostymerna är enkla vardagskläder och belysningen sparsam.

Gat väljer att låta dans och musik löpa parallellt men oberoende av varandra. Tysta moment förekommer även. Schubertsångerna Wehmut (Vemod) och Grab und Mond (Grav och måne) ger en ganska tung grundstämning och den dämpade belysningen – där man ibland har svårt att urskilja dansarna eller sångarna på scenen – bidrar till allvaret. Samtidigt är det ett spännande möte mellan klassisk musik från artonhundratalet och samtida dans.

Emanuel Gat har förstås sin egen utgångspunkt för verket, men aldrig ett uttänkt mål för hur det ska se ut, det arbetas fram under repetitionsarbetet: "Jag har alltid flera idéer i huvudet, skapar hela tiden. Vad som kommer ut bestäms under arbetets gång, beroende på situationen för tillfället."

"Vi började arbeta i form av en workshop innan själva repetitionerna. Ursprungligen var det avsett att bli en duo med två olika par som skulle alternera från kväll till kväll. Men efter ett tag blev det litet oklart vem som skulle dansa vad och vilka som var lag ett eller lag två. Då beslöt vi att slå ihop paren till en kvartett och ibland dansar nu två dansare samma rörelsemotiv och ibland alla fyra var för sig." fortsätter han.

Musiken består av sånger av rocklegenden Van Morrison som ger en rytmisk och positiv känsla och koreografin innehåller många underfundigheter och skämtsamma uttryck. De nio dansarna, fyra kvinnor och fem män tar vara på alla möjligheter att fylla rörelserna med liv och känslor och lämnar publiken i en positiv och upprymd stämning.

Hon har tagit fasta på lokalen där hennes solo It's not that red, skulle framföras – den tungt gyllenglänsande stora foajén, som hon kontrasterar med inslag från sitt stora intresse för naturen, bland annat i form av en rad grova vedklampar som placerats ut på parkettgolvet.

Meningen är att publiken ska kunna röra sig runt i salen under dansen, men då gäller det att man inte klumpar ihop sig innanför entrédörrarna så att de flesta hamnar utanför, vilket hände mig och många andra på premiärkvällen. Även Rachel använder musik av Schubert – Forellkvintetten, komponerad 1817.

Programmet ges ytterligare sex gånger: 23 februari samt 6, 7, 9 och 14 mars.