Artiklar från 2008 – till idag
Den andra stora händelsen är ett besök i Hamburg där jag såg Döden i Venedig av John Neumeier och ”Akihabara Majokko Princess” av Takashi Murakami.
Däremot saknar Aschenbachs interaktion med Tadzio (Edvin Revazov) egentlig erotisk spänning. Visst finns det en längtan i Aschenbachs agerande men den framstår till en början snarare som en längtan efter Aschenbach egen förlorade ungdom än en längtan efter kroppslig närhet. I avslutningen av verket verkar Aschenbach förhålla sig till Tadzio som om han vore en beledsagare från livet till döden vilket får mig att tänka på symbolistiska målningar av ’dödens ängel’.
Revazov är dessutom längre än Riggins vilket också gör att maktbalansen mellan dem blir annorlunda än till exempel i filmen där Tadzio är en vek yngling. Neumeiers Tadzio är en person som har en tydlig dominant position såväl i relationen till Aschenbach som till sina vänner. Han förblir oberörd oavsett de starka känslor som Aschenbach genomgår, vilket skildras i en mycket stark duett där Tadzio utan att med en min visa någon reaktion (eller ens att han verkligen är medveten om Aschenbachs närvaro) skickligt interagerar med Aschenbach.
Det som möjliggör för Neumeier att framgångsrikt genomföra denna subtila skildring är att han har en grupp ytterst skickliga manliga dansare till sitt förfogande. Såväl Riggins som Revazov gör lika exakta som inkännande rolltolkningar som förtydligar deras inbördes relationer. Det är också skickligt av den 27 årige Revazov att få fram den ’valpighet’ som bör finnas hos en tonåring. Riggins gör en av sitt livs främsta rolltolkningar när han utan att bli patetisk med smärtsam närgångenhet skildrar en persons gradvisa sönderfall och undergång.
Mychoreography: Uppror med förhinder
A Warrior's Roar Holler Across The Sky (21/1 WELD) har under ett och ett halvt år skapats inom ramen för Mychoreography, Dans och Cirkushögskolans masterprogram i koreografi.
Det luktar bensin, tänker jag när jag kommer in i WELDs suggestiva studio, nyfiket kollar jag in raderna av flaskor med tygtrasor i flaskhalsen som prydligt ställts upp framför främsta bänkraden. Det är inte endast lukten utan även flaskornas utseende som får mig att tänka på Molotovcocktails. Frågan är, skall flaskorna kastas, och i så fall av vem? Kanske är det publiken som är upprorsmakarna, i vilket fall får vi var sin tegelsten. Den får vi dock aldrig något tillfälle att kasta, men möjligheten finns. Däremot uppmanas vi att blåsa i de visselpipor som också delats ut och några av oss vågar till och med blåsa utan att ha blivit uppmanade.
På scenen går det däremot livligare till när masterstudenterna iscensätter ett antal olika scenerier, ett slags postmoderna tableaux vivants, som i sin suggestiva spänningsladdning får mig att tänka på ögonblicksbilder från gatuupplopp. Med Mårten Spångberg som primus motor lyckas studenterna hålla mitt intresse vid liv de fyrtiofem minuter som verket pågår och just som det känns som om det är på väg att ta slut, så är det mycket riktigt slut.
Den ordning och smidighet som präglar föreställningen (och publiken) skapar en kontrast till de föremål som skulle kunna kallas ”upprorets insignier”. Jag kan inte låta bli att undra vad som skulle ha hänt om publiken skulle ha tagit symbolerna bokstavligt.
Kvart är baserad på Alice i Underlandet och att göra meningsfull tolkning av en så komplex historia på 25 minuter är naturligtvis en omöjlighet. Det försöker inte heller Strømgren, istället rycker han ut gestalterna ur sitt sammanhang och låter dem braka samman i en koreografi som är tungt influerad av Ohad Naharin, även vad gäller de punkiga kostymerna av Rachel Quarmby-Spadaccini. Den dansare som står ut är César Garcia som genom sin sensualitet och energi ger en välbehövlig elektricitet åt det intensiva flödet av rörelser.
Därefter utvecklar sig en betraktelse över hur lätt en övertygelse slår över i sekterisk fanatism, männen förhör varandra, de torterar varandra – och bedrar varandra.
Selskapet är ett verk som fler borde se, inte bara för att underhållas av Strømgren galet underfundiga humor och skruvade rörelsespråk utan för att verket behandlar en företeelse som är mer aktuell idag än på länge.
NorrDans & Thomas Noon Dance: Nord möter Syd
Samarbeten mellan kompanier och scener är tyvärr inte allt för vanliga därför är det roligt att se detta samarbete mellan två kompanier från Norrland och Katalonien i Tort av Thomas Noon (22/1, Dansens Hus). Man kan beskriva verket, där båda kompaniernas dansare deltar, som kittlande fysiskt på gränsen till akrobatiskt. Däremot saknar Noons koreografiska språk i detta verk en urskiljande egenart vilket gör att jag upplever koreografin som rätt anonym. Men som ovan nämnts är detta en svaghet verket delar med Sunday, again och Kvart av Jo Strömgren.
Mats Ek & GöteborgOperans Balett: En modern klassiker
Äntligen! Tänkte jag när jag såg att GöteborgsOperans Balett och Mats Ek skulle mötas i Törnrosa (30/1, GöteborgsOperan). Och jag blev inte besviken, trots högt ställda förväntningar. '
Som helhet fungerar GöteborgsOperans version av Mats Eks Törnrosa alldeles utmärkt och det är ju onekligen en bonus att få höra musiken i ett energiskt framförande av en levande orkester. Vad gäller de bärande rollerna får de godkänt och vissa är utomordentliga, till exempel den onda fen Carabosse, som hos Ek blir såväl den som förlöser Aurora till världen som den som försänker henne i ett drogförorsakat icke-liv. Jérôme Delbeys Carabosse är den mest komplexa tolkning jag sett av denna roll. Aurora (Törnrosa), dansad av Mariko Kida, är just så spretigt trasig som bara en riktigt missanpassad tonåring kan vara. En extra eloge till Monica Milocco som ilsken tant och Rubinfen som dansas av Satoko Takahashi med en energi som får henne att gnistra.
Efter två framgångsrika uppsättningar av Giselle och Törnrosa kan man säga att GöteborgsOperans balett är det kompani som är mest lämpat att förvalta Mats Eks tre stora baletter. Därför kan man bara hoppas att de också kommer att sätta upp Eks främsta verk, Svansjön.
Lotta Melin/Agrare/Jan Håfström: Ett osäkrat scenrum
Ett av vårens mest egenartade dansverk är utan tvekan A Safe Place to Die (16/2, Dansens Hus) av koreografen Lotta Melin och performancetrion Agrare i samarbete med Jan Håfström. Enligt Jules Verne, som Melin inspirerats av, var vulkanen en trygg plats för nedstigning i underjorden. Men den mäktiga videon från ett vulkanutbrott som inleder A Safe Place to Die skapar snarare spänning än trygghet. Ut ur infernot träder så småningom en kycklingliknande varelse som obekymrat rör sig kring Jan Håfströms meterhöga (gift-?) svampar som skulle kunna vara hämtade ur en gammaldags biologilärobok. Absurt? Självklart!
I Agrare ingår förutom Melin också Maja Ratkje och Hild Sofie Tafjord som har skapat den elektroakustiska ljudkuliss som likt en mångfärgad mantel sveper in verket i konstant skiftande stämningar och dagrar. Musiken skapar också grunden för den suggestiva förtätningen i verkets höjdpunkt då de tre dansarna interagerar med medlemmarna i Agrare, likt väsen utsända att ta hand om vilsegångna vandrare i jordens innandöme.
Liquid Loft: Endimensionell elegans
Innan Running Sushi (24/1, Dansens Hus) inleds får publiken genom sina val av sushi upplagd på en bricka som bjuds runt i Dansens Hus foajé bestämma ordningen på de 12 scener som detta verk består av. I dessa 12 scener vill koreografen Chris Haring med samma endimensionella estetik som i manga skildra hur det stereotypt manliga och kvinnliga krockar. En kul idé, tänker jag, och betraktar de första hyfsat underhållande scenerna som utförs på en scen som påminner om de tjocka träbrickor på vilka sushi understundom serveras.
Men efter en stund börjar jag känna samma övermättnad som jag upplevde då jag ätit lite för mycket från ett löpande band (running sushi?) på en sushibar i Roppongi i Tokyo.
Det som räddar föreställningen från att bli monoton är dansarna, Stephanie Cumming och Alexander Gottfarb. I synnerhet är det Cumming som bär föreställningen genom sin starka närvaro och karisma som drar in publiken i de tämligen meningslösa monologerna. Gottfarb har inte lika lätt att komma till rätta med de stereotypier som gestalterna består av och det är endast då och då som han övervinner den dramaturgiska tvångströja Thomas Jelinek satt på honom.
Anna Koch: Man kan ta koreografen från platsen men inte platsen från koreografen
Happy To Be Here av Anna Koch (2/3 Dansens Hus, Lilla Scen) beskrivs vackert som ett "dansexistentiellt antagande" och jag kan nog hålla med om att föreställningen är ett nedslag i den vardagliga existensen skildrat via mediet dans. Det som visas på scenen är korta ögonblicksbilder av mänsklig existens. De korta scenerna är tillräckligt skissartade för att tillåta betraktaren att göra sin helt personliga tolkning av vad det är som sker på scenen. Vilket är sympatiskt. Sympatiska är också de som interagerar på scenen, inte minst Dragana Zarevska som har en närvaro som gör att blicken spontant dras till henne. Men även Marie Fahlin skapar intresse genom sitt lika finstilta som exakta rörelsespråk. Spännande är också Bure Holmbäck, som presenteras som schamanpraktikant i programmet men tyvärr tar han inte riktigt plats på scenen förrän i applådtacket vilket man bara kan beklaga.
Intressant nog använder Koch, trots sitt samtida rörelsespråk och konceptuella grundval för verket, sig av en ultratraditionell verkkonstruktion; solon, duetter, trios och gruppstycken. Den kollision som uppstår i mötet mellan samtid och dåtid skapar intressanta förskjutningar och dissonanser som stimulerar betraktandet av verket. Även ljudscenografin av Holmbäck och Rohaeen är stimulerande oförutsägbar och blandar ljud från de mest skilda områden.
Trots att Koch gästspelar på Dansens Hus Lilla scen känns verket mycket WELD:skt, det vill säga att det känns format för den läckra studion snarare än för den mer konventionella scenen i Dansens Hus. Slutsatsen blir att man kan ta koreografen från platsen, men inte platsen för koreografen.
Redan i den inledande duetten med mannen och kvinnan finns en existentiell ångest närvarande som ger koreografin en nästan rituell karaktär. Den humor som fanns förra gången jag såg verket har i stort sett försvunnit, vilket ger det en helt ny tyngd. Inte minst präglar detta den androgyne, rödklädde och tåspetsdansande gestalt som i förra versionen närmast kändes burlesk men som nu har en skör skönhet som känns smärtsam.
Ekmans film 40 M Under utspelar sig i den före detta kärnkraftsreaktorn under Tekniska Högskolan i Stockholm. Ekman samarbetar med regissören Martin Steinberg som inte bara lyckas fånga den speciella rytmicitet som präglar Ekmans koreografi utan lyckas impregnera alla delar av filmen med denna rytm. Även fotot är i sig en njutning vilket är mycket viktig i en dansfilm för att förmedla den tredimensionella upplevelsen. Men här finns också den typiskt galna humor som är ett kännetecken för Ekman, som också låter platsens förflutna bli en självklar del av verket.
När jag såg uruppförandet av Negro con Flores av Johan Inger var det en total "här och nu" upplevelse, som jag då visste aldrig skulle upprepas. Och när jag återser verket med till stor del nya dansare måste jag erkänna att trots att det är samma koreografi är det något helt annat. Men det är likväl ett intressant verk, med komiska och oväntade effekter. Det är också ett verk som har en viktig historisk plats i Ingers repertoar eftersom vissa nya drag i hans koreografiska språk får sin första användning i detta verk.
Lena Andrén
23 mars 2010
FÖLJ OSS PÅ
Redaktion
dansportalen@gmail.com
Annonsera
dansportalen@gmail.com
Grundad 1995. Est. 1995
Powered by
SiteVision