Långväga gäster i en nytolkad Svansjön

Odette/Odile dansades av Wang Ye och prinsen av hennes partner vid operan i Peking, Xiadong Ma. De var inbjudna att gästa i Svansjön under två kvällar i mars.  

Vid tävlingen delas inte detta pris ut utan extra orsak, men domarna har den här möjligheten ifall det finns en anledning. Så Wang Ye´s namn stannade i minnet

Det var de båda dansarnas första kväll vid Nationaloperan, och det gällde att bli du med publiken för de båda unga kineserna. De fick de första spontana applåderna – efter att åskådarna värmt upp sig med det för alla bekanta numret Småsvanarnas dans, perfekt utfört av Milla Eloranta, Linda Haakana, Mira Ollila och Claire Voss – och så blev det de nya solisternas tur att få njuta av publikens bifall.

Wang Ye är ännu ung, hon har en teknik att bygga krävande roller på. Hon har erfarenhet av att göra den kända dubbelrollen Odette/Odile, dock inte tidigare i denna koreografi av Kenneth Greve.

Balettchefens version av Svansjön är kortare än vad publiken är van att se, och Greves syn på svanar och deras karaktär avviker något från det traditionella.

Han har observerat fåglarnas rörelser och vill få fram dessas rörelsespråk i sin omstrukturering av den traditionella koreografin. Detta märks tydligast på damernas armrörelser; ena handen lyfts uppåt med handflatan utåt, något vriden från armbågen.

Att internationalisera detta och annat nytt har behövt lite mer instudering av dansare som oftast gjort rörelsen på ett annat sätt i svanens roll.

Karaktärsdansernas antal har minskat i denna Svansjön, de är nu tre, och någon narr förekommer inte. Kenneth Greve berättar i en intervju med Dansportalen – som vi publicerar inom kort – om allt detta och om sina synpunkter, och om sina tankar om att skapa koreografi och mycket annat.

Delar av Svansjöns så kallade ursprungliga koreografi av Lev Ivanov och Marius Petipa har behållits, bl.a. i andra aktens stora vita pas de deux, och i småsvanarnas dans. I stort sett löper också berättelsen som i de tidigare versionerna av baletten.

Ifråga om historiska baletter skall man komma ihåg att ingen koreografi idag ju är ursprunglig, strängt taget. Genom tiderna har man anpassat rörelserna efter egna uppfattningar och behov vid ett kompani.

I denna Svansjön har vi delvis ett förnyat persongalleri, och vissa av de från tidigare bekanta aktörerna har fått ett ansiktslyft. Den manliga häxan Von Rothbarts roll har vuxit markant, och en dansare – faktiskt också skådespelare – som Yusuke Hikichi gör den ännu viktigare.  

Han tar ut allt av rollen och märks verkligen på scenen – om han så bara står och glor elakt på den fångna Svanprinsessan. Yusukes dans är stilig och han har en närvaro och dynamik i sitt väsen.  

Prinsen tror att denna oväntade gäst i hovet är hans älskade Odette, som han sviker, ofrivilligt, såsom också i den traditionella Svansjön. Ilja Bolotov gjorde Benno i denna föreställning. Han är en säker ung dansare som också brukar överraska positivt.

Svanarna
Arméen med de vita svanarna gjorde sitt med kompetens och precision. Någon stegar mot sjön i slutet av baletten med lite stökigare steg än andra med mera erfarenhet på scenen, vissas fötter rör sig smidigare i pas de bourrée och närmare varandra än grannens – men det här är småsaker i helheten och märks inte om man inte speciellt fäster uppmärksamhet på dessa.

I en grupp vars artister kommer från väldigt många skolor, pedagogiska system och kulturer i världen tar det sin tid förrän allt ser homogent ut.

Lindas dans är briljant, hon har pulsen och flödet av rörelse i sin kropp. Dessutom är hon raljant i sitt mimspel. De fyra männen gör sin ryska dans med kompetens och är en glädje för ögat. Juntaro Coste, Nikolas Koskivirta, Aki Pakarinen och Piergeorgio Regazzo sågs i uppgiften.

Edita Rauserová lyser i Spansk dans. De övriga fyra var  damerna Kailey Kaba och Mai Komori, och herrarna Linas Kavaliuskas och Ville Mäki, och de gör ett gott jobb – men syns mest i bakgrunden.

Den tredje karaktärsdansen var Ungersk dans, med Anna Sariola och Andrea Bena i spetsen, och med en ensemble på tolv dansare.

Ett slut att fundera över
Vi befinner oss vid slutet av händelserna, von Rothbart har blivit skjuten till döds, och då har all trolldom han skapat slutat att existera. Det är Benno, prinsens vän som står bakom dådet, om ock hans pil tydligen siktade på någon annan . . .

Svanprinsessan i prinsens famn har nu återfått sin ursprungliga skepnad – här som 'Den Nakna Svanen' – något diffust eftersom hon ju borde vara en människa och – egentligen – en inbillning av Prinsen som gått till skogs för att kanske hitta sig själv, sitt rätta jag. Och Kenneth Greve berättar ju att han aldrig förstått varför en prins skulle förälska sig i en svan.

Det var alltså en utmaning för de gästande dansarna att göra sina roller, och lite spända var de helt visst i början, Xiadong Ma – prins Siegfried – kanske mest av de två. Detta syntes bl.a. i mimiken: den unge dansaren höll munnen ordentligt på glänt.

Han var dock mycket sympatisk och visade sina bästa sidor bland annat i fina höga och elastiska hopp, tydligen även uppmuntrad av bravorop av en balettoman på första bänkraden – hans blick gled osökt i denne mans riktning vid mottagandet av mellanapplåder.

Publiken i Helsingfors förhåller sig i regel positivt till gäster, och man vill ju visa att man känner till ett verk och uppskattar vad man ser. En dansare som kan visa god teknik brukar fånga åskådarnas uppmärksamhet, och då dansen också är graciös som Wang Yes kan man bara njuta av det sedda.

Kineserna övertygade sin publik och kvällen blev en intressant helhet.