Artiklar från 2008 – till idag

Artiklar från 2008 – till idag

Lena Andrén: Vinterkrönika – En frodig röra

Dans och performance i en enda frodig röra blir det i denna krönika som avslutar 2010. Även om 2010 inte kan kallas ett stort år i den svenska dansens historia innehöll dess avslutning en del minnesvärda guldkorn, och några kolbitar.

Sylive Guillem: Se människan!
Monstre Sacré, Mademoiselle Non, Professional Rebel, The Superballerina of Our Time är några av de tillnamn som Sylvie Guillem Länk till annan webbplats. har fått under sin karriär. Men när jag ser henne ensam på Dansens Hus stora scen under förhandsvisningen av solot Ajö av Mats Ek är det en människa jag ser. En rätt vanlig kvinna mitt i livet, varken för tråkig eller för trendig. En kvinna som reflekterar över sitt liv.

Sylvie Guillem i Mats Eks solo Ajö. Fotograf Lesley Leslie-Spinks

Sylvie Guillem i Mats Eks solo Ajö. Fotograf Lesley Leslie-Spinks

En intressant detalj är att gestalten på scenen stämmer väl med Guillems egen beskrivning av sitt oglamorösa utanför-scenen-jag. Eller kanske den hon hade kunnat bli om hon inte varit så makalöst begåvad, såväl fysiskt som konstnärligt. När jag ser henne dansa är hon nu vid fyrtiofem års ålder betydligt starkare, flexiblare och snabbare än de flesta dansare kan drömma om att bli. Hennes kropp utstrålar en styrka, precision och balans som ger mig en svindlande känsla av att allt, precis allt, är möjligt.

Men framför allt är Guillem en danskonstnär som förmår projicera ut minsta rörelse, liksom apostrofera den, vilket ger hennes rörelser djup och dimension. Och innebörd. Dansen blir en monolog, eller rättare sagt en dialog eftersom varje rörelse är tydligt riktad mot någon och jag funderar på vem.

Min inre bild av Guillem är en sekvens från en dokumentär där hon cyklar i ett sommarlandskap, samtidigt som hon utstrålar en okonstlad naturlighet har hennes gestalt en stark karismatisk kraft. På scenen på Dansens Hus ser jag dessa egenskaper smälta samman i gestaltningen av en människa, en människa som vem som helst av oss som sitter i publiken. Även om solot är under arbete är det redan en manifestation av Guillems konstant pågående konstnärliga utveckling. I sig en förklaring till att hon är en av vår tids främsta danskonstnärer.

Joan Miró: El oro del azur. Foto Fundació Miró

Joan Miró: El oro del azur. Foto Fundació Miró

Miró & Picasso: Konstnärerna vs dansen
När jag besökte La Fundació Joan Miró Länk till annan webbplats. (30/11, Barcelona) upplevde jag återigen hur Mirós målningar får liv och blir till frusna ögonblick av koreografiska verk. Kompletta verk om än aldrig genomförda med scenografi, koreografi och musik.

Det är en märklig upplevelse att något endimensionellt kan representera något så mångdimensionellt som ett dansverk. Att en skulptur har en inneboende rörelse är naturligt men att en abstrakt tavla besitter dessa egenskaper kanske överraskar. Eller inte.

Inte, eftersom allt i hela universum befinner sig i rörelse om än långsamt. Men att ett målat verk kan fånga en rörelse så exakt att den inom mig förmår skapa denna upplevelse är något jag endast upplevt hos Miró.

Tavlan El oro del azur exemplifierar hur Miró använder form och färg på ett sätt som skapar spänningar mellan elementen i verket, spänningar som i sig skapar en upplevelse av rörelse. Frusen rörelse. Men inte bara av rörelse utan även av ljud, ljus och allt det som hör samman med en föreställning.  

Pablo Picasso. Group of Dancers. Olga Kokhlova liggande i förgrunden. 1919-20. Crayon. Foto Olga's Gallery
Pablo Picasso. Group of Dancers. Olga Kokhlova liggande i förgrunden. 1919-20. Crayon.
Foto Olga's Gallery Länk till annan webbplats.

Picasso och dansen var temat för separatutställningen Picasso betraktar Degas (1/12, Picassomuseet Länk till annan webbplats., Barcelona). Utställningen gav en intressant inblick i hur Picasso samverkade med Ballets Russes under åren 1917-21, då han skapade scenografi till kompaniets verk. Han gifte sig också med en av dansarna, Olga Khoklova, som han intressant nog föredrog att avbilda i klassiska roller snarare än i moderna roller.

Utställningen visade också att denne ärkeavantgardist lät sig inspireras av Degas, vars skulpturer och målningar av ballerinor Picasso gjorde remakes av. Såväl originalen som Picassos omtolkningar var intressanta eftersom de lyfte fram olika aspekter av den dansande kroppen.

Spontankoreografi!?

Spontankoreografi!?

El Clásico: Fotboll som politisk performance
Mitt egentliga syfte med att se El Clásico (29/11, Camp Nou Barcelona) på plats var att recensera en fotbollsmatch som en (improviserad) dansföreställning. Att likna en fotbollsmatch vid en improvisation är inte så långsökt som det kan verka eftersom dagens elitfotboll följer i förväg mycket noggrant uttänkta strategier. Ungefär som en performance, givna ramar men med frihet att ge plats för ögonblickets impuls.

De fysiska ramarna kring denna (i min mening) politiska performance utgjordes av ett fullsatt Camp Nou med ca 98 000 åskådare (samt miljontals tittare via filmskärmar, TV och datorer). Av publiken på plats var sannolikt 99,9 % katalaner eller pro-katalaner. Katalaner som var uppeldade av söndagens val som gav det självständighetssträvande partiet CiU nära på egen majoritet i det katalanska parlamentet.

Camp Nou.  Foto FC Barcelona bloggen.
Camp Nou. Foto FC Barcelona-bloggen Länk till annan webbplats.

Eftersom FC Barcelona är en av de främsta katalanska symbolerna, samtidigt som FC Real Madrid ses som en Francosymbol, gör att jag kanske inte blev helt förvånad när publiken reagerade som om någon trampat på deras flagga så fort någon från Real Madrid beträdde planen. Mycket snabbt insåg jag att det här, det var ingen vanlig fotbollsmatch, inte ens en "vanlig" El Clasico. Det här var en politisk performance, en symbolisk manifestation, av det katalanska motståndet mot centralregimens hejdukar (läs: FC Real Madrid)

Redan innan spelarna ställde upp inleddes den politiska performancen med en blåröd koreografitifo (färgade pappersfyrkanter, à 2 A4-sidor, en för varje sittplats) som färgade hela den enorma stadion i klubbens och Kataloniens färger. Ju längre matchen pågick ju mer upplevde jag att det jag var med om hade två syften, som en manifestation av det katalanska egot och som en säkerhetsventil för ett överflöd av separatistiska känslor.

Under, såväl som efter matchen kunde segerrusiga katalaner känna sig som om de (om än symboliskt) hade gett centralregimen på nöten en gång för alla. En tanke som överensstämmer med CiU:s ideologi som visserligen är för maximal katalansk självständighet, men inte för en upplösning av den spanska staten.

Själva matchen då? Undrar ni kanske. Om den kan jag bara säga att den var lika märklig som om Jan-Erik Wikström i den föreställning av Manon som jag såg tidigare under hösten hade fallit i samtliga hopp, piruetter och balanser, samtidigt som Marie Lindkvist hade dansat hela föreställningen på tåspets. Vad detta berodde på kan man naturligtvis ha många åsikter om. En sak är däremot klar att om Real hade vunnit hade de lämnat efter sig hundratusentals extremt förbittrade katalaner.

Monica Milocco i Julie3. Fotograf Tilo Stengel

Monica Milocco i Julie3. Fotograf Tilo Stengel

Jeanette Langert /GöteborgsOperans Balett: JULIE³
I sin JULIE³ (10/11, Lilla scen, Dansens Hus) driver Jeanette Langert minimalismen till dess mest extrema form. På en scen utsmyckad med vad som skulle kunna beskrivas som en kubistisk midsommarstång befinner sig tre liggande kvinnor, Annika Lindquist, Monica Milocco, Delphine Boutet. Verket baserar sig på Strindbergs drama Fröken Julie även om detta inte är något jag skulle ha kunnat räkna ut själv om det inte stått i programmet. Och egentligen spelar det inte någon roll.

Det som spelar roll är hur den fascinerande koreografin skapar en upplevelse av att se in i en människas sinne. De tre kvinnorna blir till aspekter av ett medvetande. Ett medvetande som utstrålar en vilja att bryta sig ut ur pålagda begränsningar, ett tillstånd som symboliseras av dansarnas liggande positioner.

Återigen imponerar Langert med sina kompromisslösa och oförvägna koreografiska val. Att därtill ställa den avskalade närmast stränga koreografin mot en manipulerad, sönderstyckad version av Hugo Alfvéns Midsommarvaka ger verket ytterligare spänning. Här kan man också se ett återknytande till Fröken Julie, anspänningen som uppstår ur väntan på det som måste ske. Men som aldrig inträffar eftersom kvinnorna förblir på sina platser, precis som också Julie stannar där hon är.

3 Nights, 3 Days med NOW Dance Collective. Fotograf Young Jin Lee

3 Nights, 3 Days med NOW Dance Collective. Fotograf Young Jin Lee

NOW Dance Collective: 3 Nights, 3 Days
Koreografen In-Young Sohn, som är utbildad i USA, har utvecklat träningsmetoden Dans som kalligrafi. som sammanfogar samtida västerländsk danstradition med den koreanska traditionella dansen till en sömlös fusion. Hon är konstnärlig ledare för NOW Dance Collective Länk till annan webbplats. och har för detta skapat verket 3 Nights, 3 Days (19/11, Dansens Hus). Verket tar sitt namn från den buddhistiska begravningsritualen som pågår i tre dagar under vilka den avlidna befinner sig i ett gränsland mellan liv och död.

Det är en poetisk och mycket vacker föreställning som inte endast blir en återblick på ett liv utan också på den Koreanska halvöns dramatiska historia. Koreografens egen medverkan, som en vision av den bortgångna i inledningen och som schaman i avslutningen, ger djup åt verket eftersom hon har en stark personlig närvaro som tillför välbehövlig mystik.

Det enda som skorrar är när koreografen vill skildra den (oundvikliga?) baksidan av "gravölet", supandet och berusningen. Det är en allt för tuff utmaning för de unga dansarna att spela fulla på ett estetiskt tilltalande sätt och resultatet blir allt för naivt för att fungera.      

För övrigt är föreställningen just så estetiskt genomtänkt som man kan förvänta sig av ett verk från denna del av Asien. Såväl vad gäller scenografi och ljus som allt från rekvisita ner till dansarnas kostymer. Också musiken bidrar till att förhöja skeendet på scenen och de stämningsväxlingar den tre dygn långa ritualen genomgår, från djup sorg till en känsla av befrielse när själen slutligen görs fri från sina jordiska band.

Rose. Foto Yidohee

Rose. Foto Yidohee

Sungsoo Ahn Pick-up Group: Rose
Koreografen Sung Soo Ahn utbildades i USA, där han också var verksam fram till 1997 då han återvände till Sydkorea. Verket Rose (19/11, Dansens Hus) är hans egen tolkning av Våroffer för tre män och tre kvinnor och premiärvisades i Korea 2009. Genom en mycket musikalisk och i huvudsak västerländskt baserad koreografi med vissa traditionella inslag samt inslag från streetdans fångar Sung upp den råa energin såväl som poesin i Stravinskijs musik. I synnerhet i de manliga dansarnas kroppar, som uttolkar koreografins huvudlinjer medan kvinnorna huvudsakligast agerar kår.

Trots verkets intensiva fysikalitet förlorar det inte i uttryckskraft, vilket beror på de manliga dansarnas karisma och täta samspel. Resultatet blir en lika intensiv som sensitiv åkallan av naturens oemotståndliga kraft. Ett stort plus är att Sung Soo Ahns tolkning är befriad från den i mitt tycke nattståndna kvinna-offer kopplingen. Inte heller männen offras snarare förenas deras energier med Gaias, moder naturs, vaknande kraft.

Åsa & Carl Unander-Scharin: Opera Mecatronica
Utställningen Opera Mecatronica Länk till annan webbplats. (17/11, R1 KTH) av Åsa och Carl Unander-Scharin iscensattes i R1, en före detta kärnkraftsreaktor djupt nere i berggrunden under Kungliga Tekniska Högskolan. Redan i trappan möts man av den typiska Unander-Scharinska formen, klassiskt skolad röst möter elektronmusik i form av Carl Unander-Scharins datamanipulerade röst och ansikte i en monitor. Trots att jag inser att jag bör gå vidare hänger jag mig kvar och njuter av hur den säregna rösten klingar ut i trappans tomrum.

Utställningen består av åtta installationer live och i videoform. Via video medverkar min favorit industriroboten ABB robot IRB 1400 som rör sig inkännande till en Monteverdi-aria i verket Orfeus klagan. Det var ett kärt återseende och jag fascineras återigen över hur denna rätt enkelspåriga mekaniska makapär kan skapa en sådan stämning genom sina rörelser.

Kvällens huvudnummer var urpremiären av Olimpia, en skrotmarionett som framförde en aria ur Offenbachs Hoffmans Äventyr svävande ovanför det tomrum där själva reaktorn en gång befann sig. En symbolisk placering eftersom Olimpias förebild automaten, den konstgjorda människan, såväl som drömmen om en outsinlig kraft, kärnkraften, båda kan ses som utopier som kraschat mot verklighetens gråa berggrund.

Robocygne - dansande robotsvan som utvecklats på Mälardalens högskola i samarbete med Åsa Unander-Scharin. Fotograf Elias Lindén

Robocygne - dansande robotsvan som utvecklats på Mälardalens högskola i samarbete med Åsa Unander-Scharin. Fotograf Elias Lindén

Den marionett som berörde mig mest var dock den dansande svarta robotsvanen, Robocygne, som tolkade ett elektroniskt modifierat avsnitt ur Svansjön (Rothbarts tema). Marionetten tar fasta på svanens mest utmärkande delar, den långa böjliga halsen och de stora vackra vingarna. Precis som med ABB-roboten har Unander-Scharin mycket inkännande och musikaliskt sammanfogat rörelse och musik. Man skulle kunna säga att de likt moderna magiker levandegör sina marionetter, inte i verkligheten men väl i betraktarens fantasi.
The nearest nearness. Fotograf Andreas Söderberg

The nearest nearness. Fotograf Andreas Söderberg

Petter & Tom / Scentrifug: The nearest nearness
The nearest nearness (20/11, Moderna Dansteatern) är första delen i en trilogi vars syfte är att utforska utopin. Ambitiöst kan tyckas, men eftersom forskning kan ske på många olika plan, kan man se detta som ett slags grundforskning. Scenrummet är en rundel avgränsad av glittrande fjäderlätt silverglänsande folie inne i Moderna Dansteaterns scenrum. Här och där finns små runda ’fönster’ i vilka projektioner skymtar till. Mest påtagligt är dock hur den lätta väven andas med rörelserna inne i och utanför scenrummet. Utan att se dem kan man därför ana de båda dansarnas rörelser även när de befinner sig utanför scenrummet.

I programmet talar man om ett rymdskepp och kanske är publiken skeppets besättning och dansarna en främmande livsform. En livsform som presenterar sig för den på två sidor av scenen sittande publiken genom solon i typisk "Petter & Tom-stil" Länk till annan webbplats., lite klurigt, lite avigt och mycket uttrycksfullt. Koreografin interfolieras med diskreta utspel mot publiken präglade av en lågmäld humor. Däremellan små skimrande danspärlor av den alltid lika fascinerande dansaren Tom Caley, som i min mening är en av de bästa dansarna som är verksamma i Sverige för närvarande.

I verkets kulmen står Tom likt en bild av "kolonisatören" på Petters "infödingens" rygg och när han slutligen kliver ner fortsätter han att manipulera Petters kropp som viljelöst åker än hit, än dit. Det är en pregnant blid av sentensen att den enes paradis är den andres helvete. Och jag tänker att kanske är detta utopins egentliga väsen.

The League of Time. Fotograf Ranka Latinović

The League of Time. Fotograf Ranka Latinović

BADco: The League of Time
BADcos Länk till annan webbplats. föreställning The League of Time (16/11, Orionteatern) är baserad på texter av Kafka och Majakovskij med flera, kanske för många, eftersom föreställningen blir ett allt för fragmentariserat kollage för att de medverkande skall förmå ge den något slags form. Skall jag vara helt ärlig förefaller det mig som om kompaniet lagt ner mer ansträngning på att göra programbladet till en fungerande enhet än på föreställningen. Man skulle kunna beskriva resultatet som ett program med tillhörande föreställning eftersom jag efter att ha fördjupat mig i programmet inser att publiken borde ha fått det tillsänt sig några dagar tidigare. så att de hade hunnit läsa igenom det innan de såg föreställningen

Som det nu är känns föreställningen, som sagt, som en fragmentariserad nostalgitripp tillbaka till början av tvåtusentalet, till den då (tillfälligt) återuppväckta (sjuttiotals-) performancen. En tripp som också för publiken till det "öst" som förlorades med murens fall men som ännu frodas på film och på scen.

Det är en lågintensiv föreställning som bärs av Pravdan Devlahović, som utöver sin karisma också har ett intressant rörelsespråk, vilket gör det möjligt för honom att koncentrera det nebulosiskt upplösta innehållet i hans "roll" till en kärna som blir föreställningens gravitationscentrum. Kring denna kärna rör sig övriga roller i sina banor tills föreställningen når sitt klimax då stora vita väderballonger släpps upp i Orionteaterns tak. Vad man ville säga med detta, liksom med resten av föreställningen har jag uppriktigt sagt ingen aning om. Vilket är helt OK, man måste inte förstå allt.

Däremot har jag svårare att acceptera att de två medelålders männen matchar sig själva mot två unga vackra kvinnor som jag upplever mer som dekor än som aktörer. Kanske är det denna obalans som får föreställningen att kännas stum och rätt obegriplig. Om de två kvinnliga deltagarna varit jämnåriga och jämnstarka med männen (eller om männen varit lika unga och vackra) anar jag att det hade blivit ett helt annan samspel enligt principen lika barn leka bäst. Men uppenbarligen anser BADco att kvinnor på scen, i motsats till män, har ett bäst före datum!

Nrityagram Dance Ensemble: Sriyah. Foto Nrityagram

Nrityagram Dance Ensemble: Sriyah. Foto Nrityagram

Nrityagram Dance Ensemble: Sriyah
Under höstens Indienveckor visade det indiska danskollektivet Nrityagram Dance Ensemble Länk till annan webbplats. verket Sriyah (13/11, Södra Teatern). Ett mycket vackert verk för fyra dansare i en suggestiv ljusscenografi som gav en upplevelse av vad indisk dans kan vara när den är som bäst.

Den suggestiva kraften i föreställningen undergrävdes en smula av att musiken var inspelad och inte live samt av (den inspelade?) rösten som lite väl pedagogiskt presenterade inslagen i programmet.

Surupa Sen. Foto Nrityagram

Surupa Sen. Foto Nrityagram

Kollektivets konstnärliga ledare odissidansaren Surupa Sen är en lysande artist med en närvaro och auktoritet som får blicken att klistra sig fast vid henne. Hennes utsökta teknik och inre resning gör det möjligt för henne att trovärdigt ta rollen av en gud, eller en jägare, i verken som samtliga baseras på hinduiska legender.

Med sig hade hon sina två främsta dansare och medarbetare, Bijayini Satpathy och Pavithra Reddy, även de ytterst meriterade och skickliga odissidansare som också de ensamma förmådde skapa magi på Södra Teaterns scen.

Tack vare Sens finkänsligt nyskapande koreografi och dansarnas lika sensitiva uttolkningar, bibehölls rötterna bakåt till denna, den indiska klassiska dansens äldsta form, samtidigt som nya element infogades i föreställningen som vävde in mig i en skimrande bubbla av dansmagi.

Kungliga Baletten: Manon
Baletten Manon av Kenneth McMillan (24/11, Kungliga Baletten) är visserligen en klassiker men det behöver ju inte nödvändigtvis innebära att man ser berättelsens huvudpersoner med artonhundratalsglasögon. För vad skall man annars kalla det när uttryck som ’fallen kvinna’ används i programmet? I synnerhet som det ju är Des Grieux (Jan Erik Wikström) som faller, från sin position som blivande präst med en livslång anställning och garanterad position i samhället till landsflyktig fattiglapp.

Nikolaus Fotiadis som Lescaut och Marie Lindqvist som Manon. Fotograf Alexander Kenney.

Nikolaus Fotiadis som Lescaut och Marie Lindqvist som Manon. Fotograf Alexander Kenney.

Vad gäller Manon Lescaut är Marie Lindqvists tolkning helt uppdaterad eftersom den får mig att tänka på de unga kvinnor som söker lyckan bland samhällets välbeställda män på Stureplan och andra ställen. Precis som dem använder hon medvetet sin kropp som bytesvara. Lindqvist gestaltar med exakt precision den unga kvinnans slitning mellan längtan efter lyx och kärlek. Två behov som hos Manon i inledningen är likvärdiga även om hon i en av slutscenerna på ett symboliskt sätt tar avstånd från den förra efter att ha insett vilket högt pris hon tvingats betala. Något hon också har gemensamt med dagens unga kvinnor som ibland mycket hårt får lära sig att allt har ett pris, även presenter.

Men inledningsvis är allt maräng och vispgrädde, och lika förgängligt, vilket Lindqvist gestaltar i sin dans i bordellens festsal. Hon förkroppsligar musikens dubbelhet, där de sköna tonerna genomkorsas av stråk av medvetenhet om att allt är en illusion.

En illusion sponsrad av Monsieur G M, en roll som Christian Rambe laddar med frustration. Känslor som låter ana att detta är en person vars förmögenhet och position inte räcker för de fina salongerna och de högklassiga kurtisanerna. Också Hugo Therkelsons gestaltning av Manons bror, Lescaut, känns verklighetsförankrad och får mig att tänka på de män som på olika sätt försörjer sig på kvinnors kroppar.

Tyvärr verkar inte Kungliga Balettens kår ha ägnat någon tid på att fundera på var de är eller vilka de är och resultatet blir att de känns mer som om de befinner sig på en maskeradbal än på en scen.

Lena Andrén
27 dec 2010


  • Remachine – Jefta van Dinther
    Urpremiär av episkt dansverk på Norrlandsoperan
    Den 1 september bjuder Norrlandsoperan på säsongsuppstart för dans med urpremiär av den episka föreställningen Remachine signerad koreografen Jefta van Dinther . Ljus, ljud, röst, koreografi och scenog...

  • Contemporary Dance GO
    Contemporary dance av Hofesh Shechter på GöteborgsOperan
    Danskväll med intensiv klubbfeeling, smittande glädje och en upplevelse som börjar redan utanför operahuset.

  • Julia Bengtsson Confidencen
    Julia Bengtsson – internationell barockdansös från Sverige
    Höjdpunkten under årets förnämliga Opera- och musikfestival på Confidencen var iscensättningen av Jean-Philippe Rameaus opera Dardanus . I en annan föreställning, A Baroque Catwalk , gjorde Julia Bengts...

  • Fast Blue by Mikaela Polley - Austen McDonald and George Edwards
    The Royal Ballet School Delights
    Written on the faces of the dancers as they spin and leap in the ecstatic final moments of the Grand Défilé , is the smile that says, ‘I did it’. It’s what I look forward to year after year and it neve...

  • dardanus_Confidencen_foto MartinHellström
    Ett barockt spectacle på Confidencen
    Confidencen Opera & Music Festival inleds den 27 juli med Jean-Philippe Rameaus mästerverk Dardanus, som genom ett gediget arbete får sin nordiska premiär på Sveriges äldsta rokokoteater – 284 år efte...

  • Vivian Assal Koohnavard  1
    Möt Vivian Assal Koohnavard dansare vid Staatsballett Berlin och aktivist
    I Berlin träffade jag och arbetade med Vivian Assal Koohnavard. Vivian fick sin dansarutbildning i Sverige och Tyskland. Hon har varit anställd vid Berlin Staatsballett sedan 2018. Där deltar hon i de...

  • Donizetti KSB
    Peter Bohlin om Kungliga Svenska Balettskolans uppvisningsföreställningar
    Skolårets sista föreställningar på KSB var uppdelade i fyra program. Några koreografier var storartade, andra inte. Här, mot slutet, ett försök att resonera om anledningar till detta.

  • Terpichore
    Dans i Stockholm Early Music Festival
    I 2023 års version av Stockholm Early Music Festival , den tjugoandra i ordningen, ingick två dansföreställningar. I fablernas värld , en kort musikalisk och dansant barockföreställning med Folke Danste...

  • Tallinn Suite en Blanc
    Suite en Blanc av Estoniabaletten med fina danssolister
    Jag hade möjligheten att två gånger se en ny balettafton med två verk. Black/White innehöll “Open Door ” av polskan Katarzyna Kozielska och Serge Lifars kända och genuina Suite en Blanc . Den sistnämnda...

  •  Marie Larsson Sturdy
    Marie Larsson Sturdy Carina Ari Medaljör 2023
    På Carina Ari-dagen 30 maj tilldelades Marie Larsson Sturdy Carina Ari-medaljen för hennes mångåriga och engagerade insatser inom Dans i Nord – en vital verksamhet som under mer än 20 år har främjat m...

  • Manon 1
    Manon: An evening to treasure
    Kenneth MacMillan’s Manon created in 1974, continues to weave its magic providing a slew of dramatic roles against a volatile and violent backdrop. The Royal Swedish Ballet first presented the ballet ...

  • En slags Berlin 
    Instudering av Mats Eks ”En slags” med Staatsballett Berlin
    I april 2022 reser Koreografen Mats Ek och jag till Berlin för att hålla audition med dansarna vid Staatsballett Berlin på Deutsche Oper. Vi ska välja dansare till verket ”En slags” av Mats Ek. Premiä...

  • Peter Pan & Wendy
    Marianne Mörck berättar sagan om Peter Pan med Svenska Balettskolan
    Till vårens uppsättning av Peter Pan och Wendy på Lorensbergsteatern är en av gästartisterna ingen mindre än Marianne Mörck . Efter första repetitionen tillsammans med baletteleverna på svenska baletts...

  • Grand Hotel GöteborgsOperan 
    Det var en gång på Grand Hôtel, musikalen som återupptäckts
    Göteborgsoperan avslutar sin vårsäsong med premiär den 22 april på Paul Abrahams musikal Det var en gång på Grand Hôtel. Musikalen som legat gömd fram till 2017. En föreställning fylld av dans och mus...

  • Virpi Pakkinen trio
    Virpi Pahkinen: "Precision möter osäkerhet, matematik möter mystik"
    Change – den nya dansföreställningen av och med Virpi Pahkinen – är uppbyggd enligt principen 5 + 5 + 5, dvs koreografi/ljus/musik. Strax före fredagskvällens premiär på Kulturhuset Stadsteatern fick ...

  • ProDance 2023
    För dansens skull dansas Pro Dance galan
    Den anrika Aleksandersteatern fylldes åter av dansfolket som ville stödja dansen och dess utövare via föreningen Pro Dance med att köpa biljetter till den årliga galaföreställningen. Artisterna uppträ...

  • Julia & Romeo 1
    Anthony Lomuljo – om hur det är att igen dansa Romeo – 10 år senare
    10 år har gått sedan urpremiären av Mats Eks Julia & Romeo på Kungliga Operan i Stockholm. Då liksom nu dansar Anthony Lomuljo rollen som Romeo. När Dansportalen några dagar innan premiären träffar An...

  • Touched GO 1
    Hur bygger vi upp oss själva igen när allt är förstört–Johan Inger om Dust and Disquiet på Göteborgsoperan
    Danskvällen Touched visar två världspremiärer på Göteborgsoperan, Dust and Disquiet av Johan Inger och To Kingdom Come av det nederländska syskonparet Imre och Marne Van Opstal . Naturkatastrofer runt ...

  • OBK Mats Ek
    Mats Ek om Mats Eks Julia & Romeo
    Operans Balettklubb gästades lördag 25 mars av koreografen Mats Ek och dansare inför nypremiären av ”Julia & Romeo” på Kungliga Operan. Verket uppfördes på teatern för första gången 2013. Det har ocks...

  • PrixduNord2023
    Nordens största danstävling lockade 44 dansare
    Äntligen! Det är vad de flesta kände när tävlingen Prix du Nord genomfördes på Kronhuset i Göteborg.

  • Affinity Operan
    Young choreographers en bra plattform för nya idéer
    En alldeles särskild glädje med workshopartade föreställningar är att man får se dansarna på riktigt nära håll. Så var fallet på Operans Rotunda 16 och 18 mars, i ett program med sju koreografer och 3...

  • Defile Hommage a Patrick Dupond
    Gala till minne av den lysande dansaren Patrick Dupond
    Under februari var det tre utsålda galor på Palais Garnier i Paris, till minne av dansaren och balettchefen Patrick Dupond . För programmet på galan, se nedan!

  • Svansjön Helsingfors M Onne
    Madeleine Onne: Man får slåss för sin konstart
    Madeleine Onne har varit balettchef i Stockholm, Hongkong och Helsingfors. Dansportalen har pratat med Madeleine om bland annat tiden i Hongkong, Helsingfors och om Stockholm 59°North. Men på vår förs...

  • Cacti Alexander Ekman 
    Triple Bill at the Ballet. What's not to Like?
    The feel-good factor was in abundance at the Royal Opera House in Stockholm with a triple bill to send the audience home with a smile.

  • AlexanderMockrichPDL2023
    Elever från Kungliga Svenska balettskolan tävlade i årets Prix de Lausanne
    Sveriges kandidater i Prix de Lausanne kommer båda två ifrån Kungliga Svenska balettskolan. Theodor Bimer och Alexander Mockrish. Tävlingen firar 50 årsjubileum lite sent då pandemin stoppat ett flert...

  • 12+ songs 1
    12 songs + Ane Brun och Kenneth Kvarnström på Göteborgsoperan
    Första helgen i februari är det premiär för 12 songs + på Göteborgsoperan. Ett scenkonstverk skapat genom samarbete mellan 18 dansare och en av Nordens främsta koreografer, Kenneth Kvarnström, i något...

  • Kungliga Baletten Cacti
    Jubileumsgala med Operan och Kungliga Baletten 250 år
    Kungliga Operan öppnade med en fantastisk gala 18 januari med 23 olika programpunkter som innehöll opera, balett och teater. Under 250 år har framförts 54 900 föreställningar och vad var mer naturligt...

  • Ecole de danse 1ere filles
    Stor uppvisning av École de Danse
    ”Démonstrations” är den stora uppvisningen av ”École de Danse de l’Opéra national de Paris” varje år i december på klassiska Palais Garnier – nu för 45:e gången.

  • Woo Mitsumori
    Madeline Woo och Kentaro Mitsumori nya Premiärdansare i Kungliga Baletten
    Kungliga Baletten har utsett två nya Premiärdansare: Madeline Woo och Kentaro Mitsumori. Utmärkelsen delades ut av Balettchef Nicolas Le Riche och vd Fredrik Lindgren i samband med föreställningen 19 ...

  • Johannes Öhman
    ”Ta fast Johannes Öhman” – encore!
    Likt en byggnadsentreprenör står Johannes Öhman i Dansens hus publikfoajé och berättar om kommande uppgradering av lokalen. ”Och där, och där och där…”, pekar han snabbt ut i olika riktningar inför en...

ANNONS

Dansmuseet
Transit

Ur Dansportalens arkiv

ANNONS

Dansmuseet
Nötknäpparen

Redaktion

dansportalen@gmail.com

Annonsera

dansportalen@gmail.com

Grundad 1995. Est. 1995

Powered by

SiteVision

Uppil