John Neumeier, ledare av Hamburg Ballet sedan 1973, har sedan 1975 anordnat en festival som redovisar hans arbete med baletten under den gångna säsongen och alltid avslutat den med en internationell balettgala till Vaslav Nijinskijs minne.

Årets "Hamburger Ballett-Tage" (28 juni till 12 juli) var de trettiofemte och ägnades självklart åt minnet av Sergei Diaghilevs första Saison Russe i Paris 1909. De två centralgestalterna, då liksom nu, var Diaghilev och Nijinskij. Med sin omfattande kunskap och sin ambitiösa strävan efter att ge den fullständiga bilden, har John Neumeier åstadkommit en rik och mångsidig bild av storheten hos och betydelsen av Diaghilevs skapelse.

Kulturstaden Hamburg
Under nio händelserika dagar upplevde jag nu Hamburg med alla sinnen. Klimatet med omväxlande fuktig värme och strilande regn – storstadsbruset (4,3 miljoner i Hamburgregionen) – shoppinggatorna – hamnen – museerna – ölstugorna och restaurangerna, föreställningarna . . . Visst är Hamburg en stad för handel och sjöfart med Europas näst största hamn, men även kulturen står högt i kurs i staden som hyst storheter som Ansgar, Bach, Brahms, Mendelsohn, Ligeti, Kubrick, Schnittke . . .

Hamburg är även känt för sina många teatrar. Deutsches Schauspielhaus är Tysklands största dramateater och Thaliatheater är känt för sina nyskapande uppsättningar. Hamburg är också Tysklands musikalcentrum med flera stora musikalteatrar. De många museerna och utställningslokalerna visar en stor bredd och vad matkulturen beträffar kan den goda kvalitén intygas. Trots förödelsen under andra världskriget finns både äldre och nyare, banbrytande arkitektur att se. Man är dock noga med att den inre stadens skyline ska domineras av tornen på kyrkorna och rådhuset. Hamburgs symbol är inte för inte barockkyrkan St Michaelis.

Den största satsningen just nu är byggandet av Die Elb-Philharmonie Länk till annan webbplats. (arkitekter Herzog & Meuron, Schweiz), ett musikens hus mitt i Elbe, där det nya Hafen City uppstår ur det gamla Speicherstadt, ett område med fantastiska tegelmagasin som reser sig direkt ur vattnet på långsmala öar skilda åt av smala kanaler för lastning och lossning direkt från pråmarna. Med sina två stora salar (2 150 resp. 550 platser) och alla sidolokaler blir konserthuset ett hem för all slags musik men med Norddeutsche Rundfunks symfoniorkester som husband. Hamburger Philharmoniker behåller sitt hem i Staatsoper och Hamburger Symphoniker i det äldre konserthuset Laeiszhalle, men de kommer även att spela i det nya huset.

Festen börjar
De 35:e Hamburger Ballettage inleddes den 28 juni med säsongens sista premiärprogram: Hommage aux Ballets Russes. Jag anlände först den 4 juli och stannade till den 13 men hann ändå med nästan hela festprogrammet. Jag började med Leo Delibes Sylvia som Neumeier gjorde för Parisoperans balett 1997 och tog upp i Hamburg senare samma år. Den tar lätt på det ursprungliga librettot från 1876 med gudar, nymfer och jägare i de grekiska skogarna. En stilrent enkel utformning med klara rena färger och tidlösa kostymer gör den allmängiltig och ger en bred syn på kvinnans villkor, då hon ställs inför valet mellan kvinnlig kraft och plikt eller kärlek och sinnlighet. Neumeier har valt att uttrycka sig i dansbilder, rörelser och känslomässiga situationer i dialog med musikens skiftningar. Det dansades förnämligt av bland annat Carolina Agüero (Sylvia), Leslie Heylmann (Diana), Ivan Urban (Aminta).

En av mina största upplevelser var återseendet av Nijinsky (2000), Neumeiers heltäckande skildring av legenden som dansare och människa. Om Alexandre Riabko i titelrollen kan man bara säga att om någon dansare idag kan förmedla en känsla av Nijinskys storhet är det han. Han har allt: smidigheten, tekniken, sensualismen, dramatiken . . . Riabkos samspel med Ivan Urban som Diaghilev är gripande och det återkommer jag till. Runt huvudtrion Nijinsky-Diaghilev-Romola väver Neumeier in alla de kända namnen men även de mest betydelsefulla av Nijinskys roller – här framställda av andra dansare – till en gripande helhetsupplevelse.

Neumeiers egna koreografier på Ballets Russestema var många. Daphnis och Chloë från 1973 handlar om unga turister som möter det antika Grekland och dras in i drömmar om hedonism och erotik. Här fick den unge Alexandr Trusch sitt genombrott med sin ungdomliga skönhet och vackra teknik, som knappast doldes av den stundom minimala kostymen.

En Fauns eftermiddag blir i Neumeiers tappning (Dresden 1996) till ett ménage à trois mellan två män och en kvinna, sensuellt och vackert framfört av Hélène Bouchet, Otto Bubenicek och Edwin Revazov. Den kvällen avslutades med Neumeiers skoningslösa Våroffer, Le Sacre, (Frankfurt am Main 1972) med Leslie Heylmann som offret som dansar sig själv till döds.

Musiken till Verklungene Feste skrevs av Richard Strauss under andra världskriget och baletten fick premiär i München 1943. Som komplement till sin egen Josephslegende har Neumeier tagit upp de straussiska tonerna i en balett med ren dans, där kår och fem huvudpar i eleganta balkläder visar upp människors situationer i en tid av omvälvning.

Richard Strausstemat fullföljs med Josephslegende (urpremiär i Wien 1977, i Hamburg 1979) nu i bearbetad form från 2008 med den bibliska miljön nedtonad. Historien om hur den rene Josef med sin siarförmåga säljs till Potifar i Egypten och förförs av Potifars hustru utgör basen för en starkt utlevande sensuell koreografi, parad med Strauss känslostormande musik. Den enastående Riabko i Josefs parti gjorde ett heroiskt inhopp för den skadade Thiago Bordin och gav än en gång allt. Ivan Urban som Josefs beskyddande ängel, Carsten Jung som Potifar och Jouëlle Boulogne som hans hustru gav honom starkt motspel.

Festivalens premiär – Hommage aux Ballets Russes – omfattade tre verk. George Balanchines sista verk för Ballets Russes Den förlorade sonen (1929) hade instuderats av Patricia Neary och dansades utmärkt av Alexandr Trusch som sonen och Hélène Bouchet som sirenen som förför honom. Den förlåtande fadern gjordes med stor värme av Hamburgveteranen Lloyd Riggins. Originalscenografin och kostymerna av Georges Roualt gjorde på mig ett föråldrat intryck, men ska man återge ett original får man kanske ta det på köpet.

Som om detta inte var nog avslutades kvällen med Hamburgbaletten i Millicent Hodges och Kenneth Archers rekonstruktion av Nijinskys Våroffer. Med sin färgrika och folkloristiska dekor och för tiden helt nyskapande koreografi ger den en så god bild av originalet som man kan få idag – inga filmer finns och alla ögonvittnen är borta – men 1913 års skandalpremiär i Paris kan man nog aldrig återskapa. Stravinskijs musik tillhör nu repertoaren i alla konserthus och dagens koreografer har hittat på helt nya chockeffekter.

Fem timmars dansgala
Så är det dags för den stora Nijinskygalan, den 35:e i ordningen. Hela och rena och beredda på flera timmar i teaterfåtöljen bänkar vi oss klockan sex på eftermiddagen. Fem timmar av dans – inkluderat två pauser med välbehövligt tillskott av vätska, näring och frisk luft – ligger framför oss. Kvällen delas in i tre delar: Fokine-Nijinskij, Massine-Nijinska-Balanchine respektive Klassiker-kreationer/tolkningar.

Första avdelningen inleds med Neumeiers Vaslaw (1979), ett porträtt av dansaren som artist med Riabko som Nijinskys alter ego och balettens solister som balettkompaniet runt honom. Till Bachs toner framförs ren dans av högsta märke.

"Parade" av ryska balettens paradnummer
Andra avdelningen bjöd på Léonide Massines Parade (1917) i kubistisk scenografi av Picasso och med musik av Erik Satie, en mycket roande framställning – intressant att få uppleva denna raritet. Baletten framfördes med gott humör av Donlon Dance Company, som har sitt residens i Saarbrücken. Min favorit var den rosa hästen – helt i klass med Pippi Långstrumps Lilla Gubben! Stjärnskottet Alexandr Trusch återkom sedan i Nijinskas Le Train bleu (1924) som strandlejon till musik av Darius Milhaud.  

Parisoperan representerades även med Balanchines Apollon Musagète (1928) med musorna Marie-Agnès Gillot, Emilie Cozette och Stéphanie Romberg kring den nyfödde Apollon, tolkad av den unge Florian Magnenet som dansade vackert men hade en bit kvar till gudastadiet.

Sublim avslutning
Som sista hälsning till Ballets Russes – och med hänsyftning på att Diaghilev dog i Venedig 1929 – valde Neumeier slutscenen ur sin balett Döden i Venedig (2003) efter Thomas Mann. Men han hade bytt rollgestalterna från Aschenbach och Tadzio till Diaghilev (Urban) och Nijinskij (Riabko) i den röda baddräkt som ses på Leon Baksts målning av Nijinskij på stranden i Lido i Venedig. Ett sublimt val, fyllt av känslor och minnen till tonerna av Isoldes kärleksdöd av Wagner, som rörde oss till tårar. Samspelet mellan dessa två enastående dansare var en genomgående guldkant under alla dessa föreställningar.

Vid ett besök i Ballettzentrum John Neumeier som hyser både balettens administration och repetitionslokaler och Hamburgs balettskola Länk till annan webbplats., såg jag en klass med ungdomarna i näst sista årskullen och kunde konstatera att återväxten är god. Speciellt i den pojkgrupp jag fick se under entusiastisk och inspirerande ledning av Kevin Haigen. Till skolan söker dansare från hela världen och endast de mest begåvade kan beredas plats. De yngre bor i internat på Ballettzentrum och får från första början kontakt med de vuxna dansarna som utgör förebilder för de unga. De två sista årskullarna kallas Theaterklasse och deltar ofta i produktionerna på Operan. Idag kommer ca 70% av dansarna i baletten från den egna skolan.

Samlaren Neumeier
Neumeier är en stor samlare av material speciellt när det gäller Nijinskij och Ballet Russes – det kunde bland annat ses när Dansmuseet visade sin minnesutställning över Nijinskij år 2000, 50 år efter dennes död. Numera har samlingen blivit en stiftelse, Stiftung John Neumeier Länk till annan webbplats., och Neumeier disponerar ett eget hus för samlingen och sitt boende. Tanken är att samlingen inte skall splittras utan i sinom tid övergå till ett dansmuseum i Hamburg. Jag fick tillfälle att besöka huset vid en mottagning och skulle gärna stannat där under hela veckan, så att jag kunnat ta del av allt som där finns.

Under det senaste året har Neumeierstiftelsen lyckats köpa in huvuddelen av Nijinskijs teckningar och målningar, vilka tillkom under mindre än två år av hans sjukdomstid. Med anledning av hundraårsminnet av Ballet Russes visas under sommaren ett hundratal av dessa i Hamburgs förnämliga konstmuseum Kunsthalle Länk till annan webbplats., där de ställs ut tillsammans med ett hundratal verk av europeiska konstnärer, samtida med Nijinskij, och som liksom han sysslade med dans och rörelse som grund för ett abstrakt, färgsprakande måleri. Vid en rundvisning med utställningens kurator dr Daniel Koep, framhöll han Nijinskijs stora känsla för färg och form och menade att hans konst var jämbördig med andra konstnärer på en hög nivå.

Hamburger Ballett-Tage var som alltid en oförglömlig upplevelse. Det vänliga bemötandet och det rika utbudet gjorde att man redan längtar efter att få återkomma. Neumeier har gång på gång visat att han är en oöverträffad skapare av dans med ett djupare innehåll och förstår att framkalla fantastiska prestationer av sina dansare. Särskilt på manssidan är Hamburgbaletten mycket stark med Ivan Urban, Lloyd Riggins, Otto Bubenicek, Alexandre Riabko bland de främsta.

Anders Jörlén
21 juli 2009