Med sig från tidigare föreställningar hade hon Tobias Hallgren, som hoppade in som allt från nakenmodell till musiker. På scenen fanns också en påminnelse om den kommande högtiden i form av Mamma Mia (Crusoe) med bebis, som måste vara Moderna Dansteaterns absolut yngsta deltagare någonsin.

Musikerna Lauri Antila och James Friedman charmade publiken med läckra covers och radarparet Lindy Larsson och Mara Oldenburg framförde några pärlor där Larsson bland annat uppträdde endast iklädd ett (stort) dragspel och ett hamaminspirerat nummer med läckra turkiska beats.

Och så sist men inte minst La Öfverholm själv som framträdde som sig själv, bland annat i ett utdrag från Kody Zivota, och som karaktären Gudrun, den svenska tantens främsta företrädare på dansscenen. Bättre än så här kunde inte spelåret 2008 ha avslutats!!

Publiken lockas bort från vardagslivet in i föreställningens värld genom Jonas Lindgrens ljudfond som tillsammans med Brutus Östlings stora fågelporträtt skapar en känsla av vildmark – obestämdhet. För så tycks det mig ofta när fåglar färdas, som beslut som tas i det absoluta nu som är fågelns verklighet.

Sådan är också Eva Lundqvists koreografi, poetisk och oförutsägbar samtidigt som den är underkastad strikta begränsningar – likt fåglarnas värld. Men ur begränsningen uppstår skönheten, om man som Lundqvist förmår renodla till dess att endast det nödvändiga återstår.
Fyra manliga dansare, Stephan Mensah, Dan Johansson, Love Källman och Fredrik Tigerklo virvlar långsamt över scenen.

De stannar upp och vilar eftertänksamt i sin egen jämvikt innan de åter går in i en fas av dynamisk obalans som kulminerar i explosioner av energi – snabbt passerande. Långa, lätt böjda stänger skapar associationer till starka fågelvingar och förlänger rörelsen - uppåt. Stängerna står i kontrast till de tre till fyra meter långa tunga vässade störar som männen i inledningen av verket mödosamt drar in mot centrum av scenen.

Störarna kastar färgade skuggor över deras kroppar när ljusdesignern Tarja Ervasti målar med komplementfärger som föds i frånvaron av ljus. De låter störarna vila mot kropparna, arbetet för tankarna till fåglars bobyggande, störarna faller till marken, konstruktionen dras isär – förintas.

Det verkar hända något med dansare som arbetar med Lundqvist, oavsett om de är unga eller erfarna utvecklar de en sällsynt hängivenhet. En nödvändig egenskap, även hos så skickliga dansare som dessa fyra, eftersom koreografin kräver hängivenhet för att det skall vara möjligt uppnå den på en och samma gång raffinerade och okonstlade kvalité som utmärker Lundqvists verk.

Lloyd Newson fick uppslaget till föreställningen när han och hans dåvarande pojkvän deltog i en Pridemarsch i ett av Londons invandrartäta förortsområden. Han upplevde det hat Pridedeltagarna fick motta från innevånarna som en reflektion av den intolerans dessa människor själva hade fått utstå i egenskap av invandrare. Det är denna komplexa bakgrund till förtryck och intolerans Newson vill synliggöra i föreställningen som är den senaste i en rad ifrågasättande dansföreställningar och filmer, som tog sin början med den brutalvackra Dead Dreams of Monochrome Men.

Det är en mycket vacker föreställning, för även om Newson inte tycker om att dans slentrianmässigt beskrivs som vacker har To Be Straight With You en lika paradoxal som intensiv skönhet. I varje rörelse, i varje ord, till och med i musiken och scenografin finns en allt överskuggande kompromisslös angelägenhet som inte går att förhålla sig oberörd gentemot. Det är i mötet – eller kanske snarare konfrontationen – med denna angelägenhet som upplevelsen av skönhet uppstår, en skönhet som är så intensiv att den nästan blir smärtsam.

Men sant är också att föreställningen tack vare denna angelägenhet balanserar på en knivsegg, det skulle mycket lätt ha kunnat bli plakatkonst och agitation. Den text som förmedlas från scenen är hämtad ur autentiska intervjuer och återges som monologer, på band eller av dansarna. Och det är upprörande och tragiska budskap som förmedlas.

Den enda orsaken till att det inte blir agitation är att Lloyd Newson är extremt skicklig i att använda sin form, den fysiska teatern. Och att han samarbetar med uttolkare som är lika skickliga på att dansa som att fysiskt och verbalt gestalta de karaktärer de går in och ut ur under de åttio minuter föreställningen varar. Därtill kommer en raffinerat enkel och effektiv scenografi och ljus- och ljuddesign som ger en suggestiv inramning till skeendet på scenen.

Utan jämförelse är To Be Straight With You en av de viktigaste föreställningarna man kan se just nu, då vi lever i en tid som räddhågset tolererar intoleransen – om den motiveras religiöst.     

De vitsminkade nakna kropparna vars huvuden är täckta av tunt vitt tyg befinner sig på en och samma gång i och utanför den verklighet kameran fångat in. På en och samma gång i dialog med och skilda från de människor som slumpmässigt fångas upp av kameran.

I ett slags oändlig loop, utan början och utan slut pågår skeendet. Hemkänslan i hemlösheten skapar associationer till japanska filmer och tydliggör SU-EN:s förankring i den japanska kulturen samtidigt som hennes val av Slussen, den mest alienerade av svenska stadsmiljöer, förankrar henne i det svenska samhället.

De två rör sig i ett slags distanserat samspel i vad som skulle kunna kallas en icke-koreografi, som samtidigt är hyperkoreograferad. I synnerhet vad gäller Jacobssons dans som mer tydligare än förut skärmat sig från de tekniker han tidigare arbetat i och är på väg att bli något genuint eget, sprunget ur hans kropp. Caley är ännu på väg mot en helt egen vokabulär, och det skall bli spännande att se vad det resulterar i när han når fram.

Att se två dansare som på en och samma gång är mycket nära varandra idémässigt men mycket olika varandra i stil är något sällsynt och mycket spännande. Förmodligen är det detta som skapar upplevelsen av att vara på en och samma gång en duett och två solon.

De använder också lokalen på ett intressant sätt och här finns en intressant icke-finish som passar väl ihop med koreografin som liksom gör motstånd mot det polerat avslutade (vilket ju de båda dansarna är väl förtrogna med genom sin yrkesbakgrund som dansare på hög nivå)

Det är tydligt att de vill vara som de skjortor, rutiga typiska traditionella amerikanska ”skogshuggarskjortor”, och de lyckas med det! På så sätt blir de också en kommentar till föreställningens ämne – flux – den förändring som är och som är ett resultat av livsflödet – samma men aldrig likadan.

För att få ett svar läser jag mer i programmet där det hänvisas till Skuggutredningen (som utförligt dissekerats på Orionteatern i Stockholm och Atalante i Göteborg) och att verket är ett inlägg i den debatten. Och visst innehåller föreställningen en del kulturpolitiskt material men det känns lika omotiverat som den inledande uppläsningen från Wikipedia.

De enda tillfällen då föreställningen lyfter är när Söderholm låter sina björnar (förlåt, dansare) dansa. Det var hennes egensinniga koreografiska språk som gjorde Filter till en minnesvärd upplevelse och trots att det bara finns fragment av koreografi i det nya verket är det i koreografin Söderholm och dansarna möts och verket får energi. Även när dansarna inte rör sig –  när Daniel Andersson står stilla och tyst i sin björndräkt, lyckas han skapa en spänning som fångar uppmärksamheten.

… jag hade hellre tillbringat en timme med att betrakta den laddade stillheten hos den icke dansande björnen än den plakatkonst som fyller större delen av den timme föreställningen varar.

Scenen vars enda utsmyckning är en transparent fond i plast som genom ljussättningen, av Mikael Tannemyr, fås att skifta från ogenomtränglig svart till skimrande guld, pryds av en typisk svensk veranda. På denna veranda sitter fyra män i helskägg, de dricker kaffe och filosoferar på diverse olika dialekter från Skåneslätten till Tornedalen.

De har en tilltalande lågmäldhet som får komiken att framstå än tydligare – som när en av herrarna gör en verbal dragshow genom att höja tonläget och bli kvinna +60, en kvinna som löst problemet hemmavarande pensionerad rörelsehindrad make på ett originellt men effektivt sätt.

Men herrarna är inte bara bra på röst, de har ett spännande fysisk uttryck (tänk John Cleese) som Egerbladh gör det bästa och mesta av. Tillsammans blir Egerbladh och Klungan det närmaste man kan komma en svensk version av Monty Python  

Jag tror egentligen inte att verket skulle ha förlorat något på att framföras med hudfärgade tights eller något som inte syns, bara täcker. Tvärtom tror jag att föreställningen hade vunnit på det eftersom fokus då hade lagts helt på samspelet koreografi – musik.

Allt eftersom tiden går upplever jag att det i kraschen mellan Vivaldis finstämda musik och Léveillés brutalt avskalade koreografi som verkar ha slipat av rörelsen ner till det absolut nödvändiga (ungefär som ett halvbyggt hus som endast har bärande väggar).

Det är som om koreografin frigör den underliggande – osynliga – brutaliteten i musiken, eller som om musikens dolda undertoner framträder i koreografin. Det är mycket spännande och något att fortsätta att fundera på.

Den har också en lysande stjärna Julia P, tolkad av Siri Hamari, som blir föreställningens själ. Julia P är helt lysande, en liten, liten, urgammal cirkusartist/ballerina helt klädd i skiraste tyll och tåskor, som envetet dyker upp under föreställningen, ofta på tå och alltid i fokus.

Trots sin litenhet dominerar hon scenen och salongen, hon når ut och kommunicerar, obestämt exakt vad, sitt budskap och sin livsglädje genom hela föreställningen. En föreställning som handlar om – ja vad handlar den om, kanske om hjärtat, som spelar (bokstavligt talat) en stor roll, kanske om döden.

Julia P dör tidigt i föreställningen, men det hindrar inte henne från att vara febrilt aktiv. För min del skulle gärna Julia P kunna få ett förlängt liv till nästa föreställning eftersom det känns som allt inte är sagt om denna magiska gestalt.   

Staffan Eek & Andreas Karperyd: Typography Now
Staffan Eek presenterar ett magnifikt solo, Typography Now, (12/12, WELD/Shoes off). Verket har tillkommit som ett residens på WELD och Eek & Karperyd har även gett ut en bok om föreställningen.

Eks koreografiska språk är, som alltid, avskalat minimalistiskt och varje rörelse är lika tydlig som tryckta svarta bokstäver mot ett vitt papper och lika utarbetade som det mest stiliserade typsnittet i datorns ordbehandlingsprogram. Men det har en ny inträngande mänsklig kvalitet, som kommunicerar en mänsklig dimension som överflyglar leken med typsnittet, och som i min mening är det centrala i dansen.

Ek rör sig inne i och omsluten av ett videokonstverk skapat av den grafiska designern Andreas Karperyd. Grafiken på väggarna och kroppen på golvet bildar en pulserande, spänningsladdad helhet. Det är ett mycket vackert, mycket moget verk som jag verkligen hoppas att fler får tillfälle att se.