Dansportalen
Den fysiska kontakten som då och då sker mellan dansarna befäster känslan av ärlighet och angelägenhet. Foto Kristoffer Rozental

Den fysiska kontakten som då och då sker mellan dansarna befäster känslan av ärlighet och angelägenhet. Foto Kristoffer Rozental

En trovärdig om än grym berättelse    

STOCKHOLM: Det vilar en förväntan över salongen på Dansens Hus. DV8 Physical Theatres med koreografen Lloyd Newson i spetsen är i Stockholm för att ge exklusiva förhandsvisningar av verket John. Föreställningen har premiär i Wien i augusti. Scenrummet är redan upplyst när publiken strömmar in. En stor träkonstruktion ramar in föreställningsplatsen.

Mitt i ramen finns en vinklad vägg med dörrar. Bilden ser halvfärdig ut, som ett skelett där muskler och hud ännu inte hittat sin plats. Väggen uttrycker ett slags gåtfullhet. Vad finns bakom? Kommer vi få ta del av några djupt gömda hemligheter? 

Så fort dansarna äntrar scenen börjar väggen att snurra. En intim färd påbörjas där dansarna förmedlar inre tankar och upplevelser. Rörelser blandas med repliker och koreografin är minutiöst uppbyggd. Stolar, galgar, kläder, flaskor och annat används med precision och hög hastighet.

Allting måste klaffa, minsta misstag med rekvisitan skulle äventyra hela händelseförloppet. Dansarnas skickliga hantering av föremålen är i det närmaste magisk.

Musiken ligger som en stämningshöjande matta i bakgrunden. Även ljussättningen fungerar som en förstärkning av den resa som vi dras in i. Strax före föreställningen berättar en speakerröst att alla repliker är autentiska och härstammar från intervjuer med 50 män.

Koreografens psykologiska kunnande lyser igenom och likaså hans driv att skildra berättelser från hbtq perspektiv. Dansaren Hannes Langolf spelar John och representerar flera av de intervjuade männens historier. Allt vävs ihop till en trovärdig om än grym berättelse.

En brutal värld öppnas som förhoppningsvis, de flesta av oss bara hört talas om. Flödet och drivet framåt ger ett slags hopp eller är det bara jag som önskar att allt ska bli bra?

Berättelserna är mörka, fyllda med allvar och en angelägenhet som är svåra att värja sig emot. Stundtals blir det komiskt, vilket underlättar behållningen av skildringarna. Replikerna levereras uttrycksfullt med hela kroppen och flera av scenerna är våldsamma och uppriktiga. Sex, våld och missbruk av olika slag behandlas.

Den fysiska kontakten som då och då sker mellan dansarna befäster känslan av ärlighet och angelägenhet. Det är smart, innovativt och naket. Egentligen inte så annorlunda mot andra verk av Lloyd Newson och DV8.

Tidigare scen- och filmverk är också fysiska och oblyga samt fyllda med oväntade vändningar. Det finns driv och stringens både i materialet och i dansarna. Deras rörelseförmåga och skådespelarteknik sätts på prov och utmanas.

Jag måste påminna mig själv om att premiären är först om ett par månader. Visst finns det fortfarande en del att jobba på som vissa övergångar, tempot i några av dialogerna, och förmodligen kan hanteringen av rekvisitan vässas ännu mera, men det är inte långt kvar förrän föreställningen kommer att vara komplett.  

Jenny Berkán 

30 maj 2014


Jag ville bara dansa
NorrDans
Dans i Nord
GöteborgsOperan

Läs mer här:

Powered by SiteVisionlänk till annan webbplats