Dansportalen
Mush-Room med Needcompany. Fotograf Ursula Kaufmann

Mush-Room med Needcompany. Fotograf Ursula Kaufmann

Absurd, våldsamt rolig, smart galen, svart men ändå vit komedi

STOCKHOLM: Såväl förväntningar, tempo som humör är på topp när eliten inom europeisk performance, Grace Ellen Barkey och Needcompany från Belgien, gästar Dansens Hus Stora scen med nya dansteaterföreställningen Mush-Room. Utgångsläget är hundra procent energi. Sedan bara accelererar det.

Tillsammans med bildkonstnären Lot Lemm och sju artister i Needcompany påminner koreografen Grace Ellen Barkey om förfallets skönhet, skönhetens förfall och vikten av kamp för frihet. Om än mot alla odds.

Needcompany i Mush-Room. Fotograf Maarten Vanden Abeelee

Needcompany i Mush-Room. Fotograf Maarten Vanden Abeelee

Absurd scenlycka i rusig svampskog
Sex svampar och en svampätare befolkar en mystisk värld där jättesvampar växer upp och ner, dinglar och dansar oroväckande i ett fluktuerande ljus fyllt av spänning. Iförda vita smurfhuvor, som snarare för tankarna till ett underjordiskt terroristläger än till snälla seriefigurer, spelar Needcompany upp en absurd, våldsamt rolig, smart galen, svart men ändå vit komedi om ”The movement of acceptance of Funghi …”
    
Är det ett svampinferno eller guantanamoparty? En ekande barnbokssaga för vuxna eller en gladläskig drömvärld i underjorden? I en ormgrop av vilda människosvampar efterfrågas ”no more global darkness” och med högljudd humor och skränande djupsinne blandas i rasande tempo den pågående nonsensdialogen om svamparnas fri- och rättigheter med fysisk utlevelse.
    
Tillfället att stå i rampljuset för att äntligen få komma till tals ska tas tillvara, budskapet ska fram, kosta vad det kosta vill. Ingen ber om ursäkt för det finns inga ursäkter att be om. Alla bara kör. Höga som hus eller bara lite småfulla? Eller helt enkelt konstnärligt fulländade …
    
Lever rövare gör de hursomhelst, dansarna och skådespelarna, performanceartisterna i Needcompany med skyhög, kvalitativ svansföring.
    
Och vi njuter. Av den oemotståndliga mixen av dans, rörelse, teater, scenografi och inte minst; musik.

”Vi skojar inte! Dreams come true, önskningar uppfylls …” Så låter kultförklarade, amerikanska konstkollektivet Residents – där medlemmarna varit anonyma sedan 1969 –  kärleksfulla stridsrop som i nära samverkan med Barkey har skrivit musiken till Mush-Room. Samarbetet beskrivs som att The Residents, ”masters of weird”, har hoppat upp på Grace Ellen Barkeys axlar, grabbat tag i hennes långa, toviga hår, och så har de galopperat iväg tillsammans in i en annan dimension där de dansar en gudomlig duett.

Ja, precis så känns det faktiskt.

Needcompany i Mush-Room. Fotograf Ursula Kaufmann

Needcompany i Mush-Room. Fotograf Ursula Kaufmann

Koreografin är gymnastiskt lekfull och stundvis oerhört vacker ihop med den rytmiska musiken. Dansspråket då och då märkvärdigt undfallande, oftast kraftfullt påfallande. Det teatrala spelet dominerar över dansen och helheten fungerar som riktigt underhållande konst där mystiska spår lämnas som påminner om att allt är möjligt. Det är ingen idé att tveka. Det finns inga ursäkter.
    
Det är intressant att alla medverkande uppenbarligen inte är dansare, men som de dansar ändå – med liv och lust, utan revirtänkande eller några som helst skygglappar. Performance-genren tillåter som bekant gränsöverskridanden, här även vad det gäller konstnärlig spänst och teknisk kapacitet där uttryckets värde och vikt vinner överlägset i den annars ständigt rådande tävlingen; jakten på den bästa danstekniken.
    
I Mush-Room är det varje individs personliga uttryck och konstnärliga kompetens som gäller och den helhet som individerna/artisterna skapar med sitt gränslösa utspel känns ovanligt starkt och genuint. De individuella formtopparna staplar sig oavbrutet på varandra i den nittio minuter korta föreställningen utan paus och andhämtning. Det är artisteri i högform.

Vi möter upprorsmakarsvampar, kärlekslängtanssvampar, maträttssvampar, svampmissiler och färgglada terroristsvampar med toapappersrullevapen, hjärtsolglasögon och glitter. Det låter inte klokt och det är det inte heller. Men det är väldigt kommunikativt.
    
Från att i början lite misstänksamt undra vad nu denna långhåriga man som skriker i mikrofonen egentligen har att säga, slutar man strax att tänka och sveps bara med och in i svamprummet. Vi skrattar, lever oss in och finner oss tydligen i att med ens ha börjat tro på – svampar.
   
Den genom hela stycket talade, agiterande texten, skriven av Grace Ellen Barkey, framförs i ett dynamiskt växelspel av var och en i ensemblen på engelska, franska och andra mer eller mindre kända språk. Det är lättillgängligt och helt galet. Publiken bjuds redan från början in att delta i kampen för svamparnas sak (!) och den interaktiva känslan förstärks särskilt när salongsljuset med jämna mellanrum tänds helt och föreställningen liksom i egen förvåning avbryter sig själv samtidigt som den i lika högt tempo bara fortsätter, i förtjust dialog med publiken.
    
Föreställningen är fysisk, förförisk, i vissa delar erotisk. Det är medryckande med en nästan skrämmande skönhet som tränger igenom och fördjupar den komiska absurditeten.

Needcompany i Mush-Room. Fotograf Phile Deprez

Needcompany i Mush-Room. Fotograf Phile Deprez

Grace Ellen Barkey, född i Surabaya, Indonesien och dansutbildad i Amsterdam, har arbetat som dansare och skådespelerska och grundade Needcompany 1986 tillsammans med regissören Jan Lauwers. De har sin bas i Bryssel och räknas idag som en av Europas stilbildande teatergrupper.

Att Barkey på Needcompanys hemsida presenteras som ”The president of the movement against melancholy” känns passande. Mush-Room är en synnerligen uppsluppen tillställning där det konstnärliga djupet känns mycket starkt, just tack vare den klädsamma frånvaron av melankoli. Grace Ellen Barkey ropar på sitt extroverta, helt egna språk ut sitt budskap ”befria ditt sinne!”

Det som händer i salongen är just detta. Våra sinnen befrias och flyger lätt förvirrade men lyckligt lössläppta omkring i den hallucinatoriska snårskogen av svampar, sporer och allmänmänsklig längtan efter frihet. Allt är möjligt i svamparnas rum.

Eller som de själva skriker i medryckande svampextas: 'We are alive and kicking! Full of exceptional dreams and cosmic wishes!'

Anna Lafvas
9 april 2013

Mush Room
Visuellt koncept: Lemm & Barkey
Koreografi och text: Grace Ellen Barkey
Musik: The Residents
På scen: Sung-Im Her, Yumiko Funaya, Benoît Gob, Maarten Seghers, Julien Faure, Mohamed Toukabri, Catherine Travelletti
Produktionschef: Luc Galle
Produktion: Needcompany
Samproduktion: PACT Zollverein (Essen),Internationale Figurentheater-Festival (Erlangen)
Med stöd av the Flemish authorities
Foto: Phile Deprez, The Residents
Jag ville bara dansa
NorrDans
Dans i Nord
GöteborgsOperan

Läs mer här:

Powered by SiteVisionlänk till annan webbplats