Dansportalen
In the Middle Somewhat Elevated med Marc Moreau och Valentine Colasante. Foto Anne Deniau, Opéra National de Paris

Marc Moreau och Valentine Colasante i In the Middle Somewhat Elevated. Fotograf Anne Deniau, Opéra National de Paris

Paris dansscener är värda en resa

PARIS: Kring jul och nyår kanske man vill koppla av med en trevlig balettföreställning och varför då inte göra en utflykt till någon av de stora dansmetropolerna.

Ett säkert kort, om man inte vill hoppa på Nötknäppartåget, brukar då vara Paris. De senaste åren har Parisoperan valt att presentera balett parallellt på båda de stora scenerna, historiska Palais Garnier och den moderna Opéra Bastille.

Mathilde Froustey och Pierre-Arthur Raveau i Don Quijote. Fotograf Julien Benhamou, Opéra National de Paris

Mathilde Froustey och Pierre-Arthur Raveau i Don Quijote. Fotograf Julien Benhamou, Opéra National de Paris

Den här gången gavs klassiskern Don Quijote på Bastille och ett modernt program med verk av William Forsythe och Trisha Brown på Garnier.

Lägg därtill en uppvisning av Parisoperans balettskola – en av världens främsta skolor – med mängder av unga ambitiösa blivande dansare som intar den stora operascenen med sin entusiasm och gedigna skolning.

Don Quijote i Nurejevs version (som vi inte får se nu i januari på Stockholmsoperan som det var planerat) är i Paris en storartat påkostad föreställning i traditionell stil med scenografi av Alexandre Beljaiev och kostymer av Elena Rivkina.

Vid mitt besök dansades huvudrollerna av ett ungt, mycket charmfullt par: Mathilde Froustey och Pierre-Arthur Raveau. Båda har titeln sujet (ungefär = talang, vilket närmast motsvarar andra solist i Stockholm). Mathilde Froustey tog guld i den stora balettävlingen i Varna 2004 och anställdes på Parisoperan samma år. Pierre-Arthur Raveau är bara 21 år och har en lovande karriär på gång.

De båda utgjorde ett självklart centrum i föreställningen tillsammans med en sprudlande ensemble av matadorer, gatudansare, fiskare, dryader och byfolk. Yann Chailloux var en träffsäker Don Quijote och som matadoren Espada briljerade Christpophe Duquenne.  

Willian Forsythes In the Middle Somewhat Elevated från 1987, håller fortfarande som en spännande och ekvilibristisk dissekering av den klassiska tekniken på gränsen till det omöjliga. Hans Woundwork 1 för två par, som också bygger på extrem klassicism, är inte lika överraskande, men när den dansas av stora stjärnor som paren Agnès Letestu/Hervé Moreau och Isabelle Ciaravola /Nicolas Le Riche är det ytterst njutbart för ögat. Pas/Parts för stor ensemble, det tredje Forsytheverket denna afton, var dock inte lika övertygande.

Trisha Browns O Złożony / O Composite är en postmodern koreografs utmaning för klassiskt tränade dansare, ett verk som speglar olika tradition på ett alldeles eget vis.

Ett av de stillsammare momenten i Martin Schläpfers Forellenquintett, Fotograf Gert Weigelt

Ett av de stillsammare momenten i Martin Schläpfers Forellenquintett, Fotograf Gert Weigelt

Ballett am Rhein, baletten vid Deutsche Oper am Rhein, som verkar i Düseldorf och Duisburg, passade på att samtidigt gästspela på Théâtre de la Ville, huvudscenen för modern dans i Paris.

Ensemblem leds sedan 2009 av den schweiziske koreografen Martin Schläpfer. Hans Forellenquintett, med Schuberts musik kompletterad med moderna toner av gruppen The Libertines, är en virvlande, snabb serie av korta ensemble och solonummer av en stark ensemble på ett drygt tjugotal dansare. Med en spännande dekor och färgstarka dräkter av holländaren Keso Dekker överrumplar den åskådaren med sitt rika och varierade dansspråk.

Andra delen av programmet utgjordes av Neither med musik av Morton Feldman efter en idé av den irländske författaren Samuel Beckett. Tankarna om människans existensiella onyttighet blev dock kanske alltför väl illustrerade – intill tråkighet.

Anders Jörlén
10 jan 2013.
Jag ville bara dansa
NorrDans
Dans i Nord
GöteborgsOperan

Läs mer här:

Powered by SiteVisionlänk till annan webbplats